Aftonbladet – 28 april 1855, sida 3

gistnämde, ty gevären hafva vi rent af med våld tagit från länsman Lindqvist i Suiby., Billigt när han ej ville lemna dem godvilligt, inföll Maths. Hvad är det här för gynnare ? dundrade Jan, då de söderut mötte tvenne ryssar till häst med väskor kastade öfver axlarne. Säkert böra de: tillmajor Nejdharts kansli, som det kallas, och hafva några vigtiga papper till honom ? trodde Maths. Den som kunde få majoren sjelf i sigten, menade Erik Henrikson, det vore just susen.n Men i väntan på honom kan detta möte ock gå an, inföll Jan Janson. Som ryttarne redo bredvid hvarandra lade han an och sköt. Hästarne uppskrämda stegrade sig öch afkastade sina ryttare. Vid åsynen af Jans vilda handling utropade han: Det var ock f-n att icke mitt skott skulle vara det förstal och hastigt som en blixt sprang han fram till den ene af ryssarne som låg i ett busksnår och fytade af, dårkulan träffade den olycklige i underlifvet. Nu tog det! ropade Matts. Huru är det? ropade en af bönderna och gick fram till platsen. Den sårade svor och jemrade sig i himmels höjd. Det hade hvarken pastöfn eller kommissarien velat,, återtog bonden. Åh lappri, det är ioke ännat än en ryss,, genmälte Matts. Den andra ryssen hade äfven blifvit svårt blesserad. Blek som ett lik stod Jan bredvid sitt offer; flera minuter förflöto innan han var i stånd att säga ett ord,