Aftonbladet – 28 april 1855, sida 3

2LANDA DE SMNER. Alexis Orlow och furstinnan Elisabeth Tarakanow. (För dem af Aftonbladets läsare, som genom den fösjetongsafdelningen för nägon tid sedan förekom mande historiska skildringen Czarinnans dotter gjorde de ofvaonämda personligheternas bekantskap. torde oedanstående skiss (hemtad utur en i Lemberg, i Galizien, utkommande tidning) ej sakna allt intresse. Såsom man genast märker var namnet på Czarinnans dotter i romanen ett helt annat än det hon i verkligheten egde. För öfrigt äro, säsom mar finner, afvikelserna från den historiska sanningen ej så särdeles stora. Så är t. ex. Orlows förrädiska och nopprörande beteende, som man vid romanens låsning snappast kan föreställa sig annorlunda än såsom upptiktadt, tvärtom fullkomligt historiskt, o. s. v.) Bland de män som kunde berömma sig af kejsasinnan Elisabeths gunst var det ingen, hvilken s3 långe fick njuta den som den fattige Iwan Schuwalow. Han härstammade från en gammal adug fanilj, rom dock var temligen afsigkommen och den icke heller hsn kunde bjelpa på fötterna, då han icke var hegåfvad med nägon enda framstående talent. ut vackert ansigte och en smart gestalt voro de enda företräden han hade att skryta med. Hans farbror, senera!löjtnanten af samma namn, förskaffade hooom anställning som page vid hofvet; denna befattning ionehade han dock endast en kort tid, ty för kejsarionans kännareblick blefvo Iwans behag icke large förborgade. Snart sägs hon promenera i palatsets trädgårdar st.dd på Iwans arm, hade honom vid sin sida då hon gjorde spatserturer till häst, och prydde den unge mannens bröst med Hvita örnsoch Alexander Newski-ordnarne. På dessa nådebevis följde de beryktade föterna, vid hvilka kejsarinnan, i den rikaste drägt och öfversållad med briljanter, ofta med egen hand kredensade det skummande chawupagnevinet. Iwan var ett inskränkt hufvud och en på intet vis ärelysten karakter, för hvilken hofintrigerna alltid förblefvo främmande. Elisabeth lemnade honom i sin dödsstund nyckeln till sitt schatull, tilläggande, att hvad han fann deri kunde han betrakta som en hennes sista skänk; men Iwan öfverlen nade nyckel och schatull åt tronföljaren, Peter III, utan att förut hafva tagit ringaste kännedom om hvad den kejserliga gunsten ämnat honom såsom dess sista ynnestbevis. Sedan 1751 var han kejsarinnang förklarade älskare, och hon sjelf var den som minst gjorde nägon hemlighet deraf. En dotter, som inför verldens ögon fick gälla för ett barn af en bland kejsarinnans kammarfruar, sammanknöt ännu fastare detta bavd. — Hvarför Elisabeth Tarakanov redan i sin ti!igaste ungdom skickades till Rom, har alltid förblifvit en gäta. Man vet blott att hon erhöll en lysande uppfostran, och att den kammarfru man ställt tillhennes uppvaktning (en italienska) icke blott ej dolde. för henne hennes härkomst, utan dertll upphetsade hennes fantasi med de mest glänsande förespeglingar. Men snart skulle hon uppvakna ur sin villfarel e, och de djerfva luftslotten sammanfalla som såpbubblor; ty när kejsarinnan lagt sina ögon samman, när tronföljaren Peter III gått ur verlden och Catharina II bestigit tronen, upphörde det penningeunderstöd som hittills regelmessigt från Petersburg kommit Elisabeth tillhanda. Hon lefde nägon tid af de penningar hon erhöll genom försäljandet af sina juveler, och var under nögra år så helt och hället bortglömd vid hofvet i Petersburg, att till och med hennes egen far icke mer tänkte på henne. Han blef en trogen anhängare af den nya herrskarinnan, hvilken han, då faran var som störst, nemligen aftonen före hennes tronbestigning, ätföljde till Krasnij Kabak, ett på vägen till Peterbof liggande värdshus, der kejsarinnan tillbragte natten. Nu kom den tidpunkt då Catharina satte sin gunstling Poniatowski pä Pole:s tron och började alt mer och mer blanda sig i detta lands angelägenteter, hvarigenom ätskilliga oroligheter framkallades. En af kejsarinnans och hennes kunglige favorits förnämste vedersakare, furst Radziwill, hade upptäckt att i Rom lefde, bortglömd af verlden, en dotter till kejsarinnan Elisabeth. Han föll på den djerfva tanken att föra henne till Polen och derifrån på czarernas tron, följande sina landsmäns exempel, som fordom ledsagade den falske Demetrios till Kreml. Planen var, som sagdt, vågad; men man bör besinna att äfven ryssarne hatade Catharina, och att den ena sammansvärjningen iöljde på den andra. Kejsarinnan befann sig just då i Moskwa, der hon, för att göra sig folket mera bevåget, lät förkunna saltafgiftens nedsättning. På den öppna platsen framför palatset uppläste Wjestnik (härolden) för det församlade folket denna akt af kejserlig näd, medan Catharina stod i ett fönster för att emottaga hopens glädjerop. Men detta tecken till folkets belåtenhet uteblef; de gjorde korstecknet och skildes åt i dyster tystnad. Kejsarinnan blef bestört och bleknade; det dröjde en stund innan hon kunde ätervinna fattningen. Derpä vände hon sig till sin omgifning med de orden: quelle stupiditå och befallde att ögonblickligen vidtaga anstalter till afresa. — I alla rättrogna ryssars hjertan qvarlefde då ännu minnet af kejsarinnan Elisabeth, som hade haft för bruk att i egen person bära deras barn till dopet; för henne och hennes efterkommande skulle de villigt hafva offrat lif och blod, säsom de också längre fram på det verksammaste understödde kossacken Pugatschews sak. Radzivill hade derför icke sä alldeles orätt att grunda sin plan på denna ryssarones tillgifvenhet för deras aflidva kejsarinna. a t— ee — VV VV 5 BIIIULA REJSATIRDG,. —