Aftonbladet – 27 april 1855, sida 1

men, sedan den, ledsen vla andring at Dyxor, rockar och kappor, riktigt slagit åt hufvudet, skulle vilja låta vår arme bortlä-ga kasken och sntaga den låga lätta franska tschakån, svara vi härpå: f amtiden skall visat. Vår enskilda öfvertygelse är, att, under ett blifvande krig, äfven inom vår arme lägermössan kommer att uttränga hvarje annan hufvudbonal, och vi stödja denna vår öfvertygelse derpå, att hvarken kasken eller tschakån uppfyller de fordringar man af krigarens hufvudbonad, äskar; att franska armån redan före ankomsten till Krim antog lägermössan till hufvudbonad under fälttåget — redan vid mönstringen af prins Napoleons division vid Scutari, I Juni 1854, defilerade densamma i fältmössor förbi sultanen, — och att om man får tro Times, de engelska soldaterna utanför Sebastopol ännu snöpligare afskedat sina vackra messingsbeslagna filthattar (se härom Sv. Tidn. för den 19 Februari d. å.). Vierkänna gerna, att den till våra infanterikaskars anskaffande använda summan jemförelsevis var obetydlig, (om vi minnas rätt omkring 80,000 riksdaler banko), men många bäckar små, göra en stor ån, säger ordspråket, och et är just dessa små bäckar, härflytande från allt utom verklig omtanka, som behöfva dämmas, såvida ej ofäntliga anslag sköla bortplottras utan egentlig vinning och nytta. På samma gång vi måste på det strängaste ogilla det politiska motivet för Svenska Tidningens ofvannämda artikel af den 30 Mars, komma vi dock alltid att hålla samma tidning räkning för det den, om ock genom en i, öfverdrifna färger hållen skildring, inledt: diskussionen öfver ett ämne, för vår nationela framtid och vårt oberoende så vigtigt som vårt krigsväsende, särdeles i närvarande ögonblick. Fel och brister vidlåda allt menskligt; — men svag är och lågt tänker den, som af högmod eller sårad nationalfåfänga söker dölja dem, i stället för att med kraft lägga hand vid verket, rätta, förändra och ordna. Då vi derföre gå att i största korthet belysa såväl Sv. Tidningens angrepp, som f. d generalstabsofficerns i Aftonbladet intagna försvar af vårt krigsväsendes närvarande tillstånd, förutskicka vi följande på vår innersta öfvertygelse fotade anmärkning. Om än vår krigshär för närvarande ej är i det tillstånd, som man efter 40-årig fred och de oerhörda summor som derpå under denna tid blifvit använda, egde billig rätt fordra och fosterlandsvännen önskar; — samma kraft och anda som fordom bor dock inom den och vår nation; så att vår ädle konung med lugn och förtroende till nationen derföre kan fatta sitt beslut, utan att, — för att begagna den Sv. Tidningens uttryck, — behöfva sätta tro till några mellanlöpare, hvilka genom liberalt — vi vilja tillägga, eller reaktionärt — sladder söka blottställande förtroenden; äfvensom, efter vårt sätt att se och dömma, f. d. generalsvabsofficerns råd till våra landsmän, att, derest Sv. Tidningens målning af krigsväsendets tillstånd vore sann, öfvergifva fädernejorden, vittnar om så ringa mod, takt och fosterlandskärlek, bär så litet märke af den sanna kraften, som i olyckan är störst, så alldeles förnekar den anda, som i alla tider utmärkt vår nation och som ledde en Stenbock under Carl XII, och en Toll under Gustaf IV, att vi anse detta råd lika sårande för vår nationalära som Sv. Tidningens bekanta yttrande, att vi i händelse af en kamp mot Ryssland endast hade att vänta ett kok stryk. Sv. Tidningen afråder oss från krig emedan vi äro utan generalstab, men f. d. generalstabsofficern slår upp rangrullan och statskalendern, och försäkrar oss att vi, sedan sjuke och öfverårige afdragits, ändå ega några och 30 generalstabsofficerare. Utan att nu ingå i något resonnemang öfver huruvida detta antal är tillräckligt för en armå af 100 000 man — hvilken styrka vår ändå, stam och beväring, eger — vilja vi endast förklara, att f. d. generalstabsofficerns yttrande, det de flesta af dessa (några och 30) sakna visserligen krigsvana, men måste ovilkorligen äga den skicklighet som kan vinnas under fredstid, enär det länge varit ett vilkor, för att blifva generalstabsofficer, att hafva genomgått examen vid det högre artilleriläroverket — ej af oss kan delas, emedan vi ej kunna tro, att en officer eger skicklighet till generalstabsofficer endast derföre att han — om än... utrustad med ett så medfödt naturanlag, — genomgått ett läroverk, vid hvilket undervisning i mycket af det, som för den blifvande generalstabsofficeraren vore vigtigt inhemta, aldrig meddelas. Vi klandra ej det högre artilleriläroverket för det att det är hvad dess benämning anger, men vi anse en afsedd reorganisation med detsamma och inrättandet af ett särskildt generalstabsläroverk högst önskvärda, och vi tro — i motsats till t. d. genera!stabsofficern — att äfven under det vårt egetland njuter fred, både krigsvana och annan praktisk duglighet kunna inhemtas. Våra vederbörande hafva mer än en gång utskickat officerare till att öfvervara ryska och preussiska militörparader och lustläger; bade de i stället af möjliga besparingar anvisat 3 å 4 stipendier ärligen, att utgå till unga officerare, hvilka, af naturen rikt begåfvade, med utmärkt hedsr genomgått det generalstabsläroverk som för länge sedan kusde hafva varit organiseradt, t. ex. med det vilkor att de af dem under 3:ne år fått begagnas, på det sätt att de under första 2:ne åren genom vår regerings bemedling vunnit anställning mom någon i krig varande främmande makts generalstab, på krigsteatern, och 3:dje året fått, genom resor och vistande inom de med bästa krigshärar och krigsförvaltning försedda europeiska länderna, ytterligare fullkomna sin, af teoretiska kunskaper och prak1 tik, vunna erfarenhet; så hade vii detta ögonblick haft mycket af hvad vi nu beklagligtvis sakna. Vi kunna derför, med stöd af hvad vi nu yttrat, ej ingå på att Sv. Tidn:sl uppgift, det vi äro utan generalstab,, är sann; men vi, för vår del, vilja ej heller medgifva att den är alldeles osann, utan tro oss kom