Aftonbladet – 26 april 1855, sida 2

ett, och : annat menniskohjerta; men af hvad natur dessa stormar varit, hade, man, ej haft så lätt att afgöra. i i Trött till kropp och själ föll han i ett dvallikt tillstånd, men sett ganska ljudligt samtal i salen kom honom att spritta till, då han i ett ögonblick blef. fullkomligt vaken. Var, det ej kronolänsman Aren och magister, Gummerus ... . Vid Jjudet af detta namn :började han att lyssna. Ja var det ej Arån och Gummerus,, återtog rösten utanför föns.ret, som hade icke allenast, befordrat men äfven tillställt resninen.n g vÄr det möjligt! sade den okände vid sig sjelf. Hade jag, fortfor den talande ;aldrig blandat mig i detta! men hvad sådana ärans män äro med om måste vara godt, och den som ej följde Henrik Johan Gummerus, bar det än in i sjelfva helvete, gåfve, jag ej två styfver för. Nu talar du som ett dumhufvudp, svarade en annan,röst, huru kan du. nämna Henrik Johan -Gummeri, namn på sämma .gång som du nämner ,helvetetb; med den Kkopparhyttan kan den mannen aldrig få att skaffa.v Vår okände steg upp och gick fråm och åter med stora steg, 5 örsänkt i sina egna tankar, att han ej hörde att flera vagnar inkörde på gården. Men nu öppnades dörren till kammaren, då Wadman med en lykta i hand inträdde sägande: Nu är fångskjutsen i ordning,; i det samma kastade han ögonen på främlingen, hvars angigte, nu icke doldtaf. den neddragna mössan, han tydligt kunde se. Herre min Gud! utropade han. Den okände närmade sig brofogden och såg honom skarpt i ansigtet. Jag tror det är... Wadman! Ja, det är Wadman,. sade: (denne, med tå. rar i ögonen, shvilket n:.dert han fattade den okändes båda händer som han ville föra mo sina läppar.