Aftonbladet – 24 april 1855, sida 2

Ganska få af bönderna egde skjutgevär; de fleste af dem buro afbarkade samt i spetsen hvässta trästörar, som de under vägen då och då tillskansade sig. Just som våra krigare hunnit fatta posto på vestra sidan af Färjsundet, möter dem en kär, en välkommen syn: från andra sidan har färjan skjutit öfver sundet, och på denna färja skönja de ganska tydligt, oaktadt den dunkla natten, en mängd kossacker och ryska jägare. Se här hafva vi våra foglars, sade sinsemellan bönderna; nde skola, så sannt Gud oss hjelpe, icke undkomma oss ! Troligen,, sade Aren till Gummerus, är derag mening den, att uppsöka sin major för att rädda honom. Gummerus utropade: Goszar, gören eder skyldighet, men akten er för att utgjuta blod, så vida det ej är nödvändigt till sjelfförsvar!, När färjan hunnit land -hastade de fram och sig kastade öfver ryssarne samt gjorde dem inom några minuter till fångar. Ser du,, sade Arån till Gummerus, ,ett par stolta, präktiga kossackhästar ! dem taga vi och lemna våra krakar vind för våg; hör är en sabel med silfverkartusch ; minsann tillegnar jag mig icke densamma och inviger mig nu till en duglig soldat. Dessa tillfångatagna krigare framställde en egen anblick. Ett ordsvall zom ingen af derag fiender förstod flöt från deras läppar.. Några tego men stampade med fötterna och försökte, fastän fåfängt, att återtaga sina af fienden gripna gevär. Deras ögon blixtrade genom nattens mörker. Färjsundet utgjorde gränsen mellan Saltviks och Finströms socknar. De ryssar som lågo på Saltvikssidan förstodo, när ej förgan återkom, rätta förhållandet; från denna sida börjades nu en häftig gevärseld. Ack se huru grannt midt i natten! de äro