Aftonbladet – 24 april 1855, sida 2

så hunno dock de med alla vägar och stigar på ön bekanta infödingarne omkring kl. 2 på morgonen bestämmelseorten. Naturen kring Färjsundet bar en egen prägel af dysterhet; höga, kala klippor stodo skyddande på ömse sidor om det smala sundet, hvilket förenade tvenne större vikar; granen syntes der vara hemmastadd, och liksom en främling hvilken uppsöker en fjerran belägen ort, stod här och hvar en björk, hvars späda grönska skiftade i många färgbrytningar. Blott några hyddor voro der belägna, bebodda af färjkarlarne. I norr delar sig sundet midt itu, löpande i tvenne vikar, den ena åt nordvest, den andra med en liten sidogren djupt inskärande i öster. Att då man talar om naturen, kalla den en bok, är en vanlig, ja om man så vill utnött liknelse. Men huru sann är ej densamma! Huru många blad eger den icke, alla talande om Skaparens allmakt, men dock med omvexlande stilar: några äro dystra, utmärkande sig för ett djupt allvar, och ibland dem se vi artistiskt målade vilda taflor, der den mörka vattenytan slingrar sig. mellan berg och klippor, hvarest till och med någon gång ej menniskospår kunna upptäckas. Andra åter äro leende och glada: här och hvar slingrar sig de täckaste blomsterkransar, som ega färger så sköna, att ännu ingen konstnärs hand förmått tillblanda dylika. Vi kasta om bladen och på många af dem äsa vi en poesi, än djup och gedigen, än juf och hänförande! Ack, huru liten känner sig ej menniskan vid anblicken af dessa taflor, och hvem är den kalle och likgiltige, som ej med den nu åldrige skalden, hvilken hängt — för att begagna en snillrik författares ord — sin lyra i en tårpiln, känner sig i behof att utbrista: Hvad Gud är god och hvad hans verld är skönl