Aftonbladet – 23 april 1855, sida 3

sätter dem i rörelse. KONGL. TEATERN. MIl Michals benefice sistlidne lördag bragte 088 Linda di Chamouniz, opera semiseria af Donizetti, härstädes völ bekant sedan italienska operans tid, då den med rätta gjorde mycken lycka. Librettens handling är enkel och innebär ej något ovanligt; den är emellertid jemt fördelad på de 3 akterna och underhåller uppmärksamheten utan att späcna den. Pjesens innehåll är följande: Linda (MI Michal) är dotter till en fattig landtman i Chamounix-dalen, och förenar sig så mycket heldre med Savoyard-ungdomen vid dess vandring till Paris, som hon önskar undgå de snacor, hvarmed egendomsherrn, en gammal markis (hr Uddman) omgifver henne. Hennes afsked från hemmet försvåras dock af hennes kärleksförhållande med en grefve de Sirval (hr Strandberg), systerson till markisen, men förklädd till målare under namnet Carlo. I sällskap med en ung savoyard, Pierotto (mll Sällström), begifver hon sig på sin vandring. — I andra akten återfinner man henne omgifven af lyx och rikedom; grefven har nemligen följt henne till verldsstaden, der aflagt sit inkognito och försatt henne i en lysande yttre ställning, som dock ej får sätta hennes vandel i någon tvetydig dager. Här återfinner hon ock sin följeslagare, som musicerar utanför hennen fönster och den hon, man får ej veta hur, råkat borttappa. Grefven bar emellertid, öfvertalad af sin moder, förlofvat sig med en förnäm dam, hvilket den arma Linda i en olycklig stund får höra. Hennes far (hr Rademacher), har nemligen likaledes vandrat till Paris och der iråkat ett så bedröfligt obestånd, att han nödgas tillgripa tiggarstafven. Han inträder med en bön om allmosa hos sin dotter, som efter att hafva begåfvat honom, ger sig tillkänna, men röner ett bittert mottagande af den gamle, hvilken, utom sig af vrede öfver hennes förmodade vanära och ännu mera uppbragt då han af den inträdande Pierotto erfar nyheten om grefvens förestående förmälning med ett annat fruntimmer, kastar börsen för sin dotters fötter och aflögsnar sig i vredesmod. Linda, förkrossad af så många motgångar, blir vansinnig. I tredje akten återvänder bon till sin hemort, åtföljd af den trogne Pierotto, som med tonen af sin lira småningom lockat henne från Paris. Äfven Carlo har återvändt och förmås nu af den hederlige prefekten i orten (hr Walin) att med erbjudandet af sin hand godtgöra hvad han brutit mot Linda. Huru emellertid hans hand så i en hast blef fri, huru hans aristokratiska moder finner sig i denna sakernas nya ordning o. s. v. öfverlemnas åt åskådarnes fantasi att förklara. De känslor, som en af Carlo sjungen melodi (den han, fordom ofta sjungit med henne) framkallar hos Linda, återgifva henne förståndets bruk, och det hela slutar med uttryck af allmän belåtenhet. Man har hos otaliga operalibretter förlåtit ett flyktigt arbete och äfven gjort det här. Musiken måste uppträda förmedlande mellan åskådarne och handlingen och har också vid detta tillfälle, efter vårt förmenande, ej miss lyckats deri; den är mera welodisk än de flesta här kända operor af Donizetti, hvarmed vi ej blott vilja säga, att den innehåller flera melodier utan isynnerhet att många bland dessa ega mera sjelfständighet och en bättre hållning. HAufvudsaklhgast synes den o sega en mera genomförd totalkarakier, hyilken isynnerhet uttalar sig uti den ton af hjertlighet som genomgår sdet hela. I semiserian och buffan ligger öfverhufvud italienarens styrka; den poesi, det inre lif hvaraf äfven det nyare I aliens musik bevarat en gnista, emedan denna musik uppväxt på det nationella lifvets grund och utgör ett naturligt uttryck deraf — denna poesi uttrycker sig lifligt uti den lekfulla humör, och ännu mera uti den fantastiska blandning af skämt och allvar, som är italienaren så egen, och hvarpå äfven Mozarts italienska operor gifva prof. Men denna egna färg, som utgör grunddraget i det besynnerliga, lustiga ting, som man kallar en italiensk opera — len ligger icke så på ytan som man skulle tro; man upptäcker den ej i sousiken, ej i libretten; den framgår först ur bådas sammansmältande i en genuint italiensk framställning ,. genom söderns barn, som, -obekanta med nordens skepticism, uttrycka hvad de sjelfva känna, och ej blott i orden, utan ock i tonerna tala sitt eget språk.