Aftonbladet – 23 april 1855, sida 3

Vid särskildt betraktande af musiken fin ner man bär visserligen åtskilliga intetsägand fraser, äfvensom ett par längder (t. ex. Carlos aria) samt derjemte vissa harmonisk kruditeter; dock framträda dessa olägenhete här mera sällan och mindre bjert än eljest Instrumentationen är likaledes bättre nyanse rad och mindre bullrande än ofta eljest ho: Donizetti... Operan är utan ouvertyr, hvilke emellertid ej torde böra anmärkas såsom e1 synnerligt förlust. Såsom intressanta momen. ter i musiken, nämna vi introduktionschören en vacker landtlig skildring; duetten i först: akten mellan Linda och Carlo, med sin lika melodiska som effektrika cabaletta, hvilken, jemte den rörande savoyardvisan, såsom betecknande momenter genomgår operan; första aktens final; duetten mellan Linda och markisen, hvaraf isynnerhet slutet är qvickt och lifligt; Antonios cavatina samt qvintetten utan ackompagnement i sista finalet m. m. Operan gafs i det hela med mycken omsorg, och publiken visade sig synnerligen animerad. MIl Michal utvecklade på det fördelaktigaste sin utmärkta vokaloch koloraturförmåga, hvaremot hon i partiets dramatiska del ännu var något matt. Sådana momenter voro vansinnighetsscenen i andra akten, der både spel och sång hade erfordrat mera nyans, samt scenen vid hennes återuppvaknande i sista finalet, der en dramatisk uppfattning kan frambringa så skakande verkningar. Detta ljusets inbrytande i det förmörkade sinnet, detta begärliga gripande efter Carlos ord. detta konvulsiviska upprepande af dem, detta sammansjunkande, då naturen öfverväldigas af den häftiga öfvergången — detta allt, rätt markeradt, skall man af en så utmärkt talent vid kommande representationer säkert ej vänta förgäfves. MIl M. mottogs med stor applåd, erhöll buketter och kransar samt framropades efter de båda sista akterna. Hr Strandberg visar i Carlos parti ett berömvärdt framåtgående; hans sång utmärker sig genom ett ganska hjertligt uttryck. Några momenter äro visserligen ännu något matta, t. ex. den lidelsefulla8cenen uti duon med Linda i andra akten saråt ett eller annat deklamatoriskt ställe. — Markisens maktpåliggande parti gifves af hr Uddman, som här hade den svåra uppgiften att efterträda Galli, men ock förtjenar allt erkännande för den framgång, hvarmed han studerat denne ypperlige komiker. Hofmansväsendet, som hos Galli var öfvervägande i denna rol, framlyfter hr U. dock mindre, men söker ersätta det genom burlesk komik. Hr U. framropades efter sin ganska lyckligt utförda scen i sista akten. — Hr Rademacher gifver Antonio med sanning och värma. Särdeles lyckliga momenter hade han i sin cavatina (1:sta akten) samt isynnerhet i förbannelsescenen, der han lifligt applåderades. Öfverhufvud anse vi högre baritonpartier böra blifva tacksamma för hr R. Äfven hr Walin (prefekten) utmärker sig genom sann och trogen uppfattning, samt genomför partiet med konseqvent hållning. Något mera aplomb skulle i första akten måhända vara att önska. MI Sällström visar prof på vackra framsteg, och ger sin Pierotto med god hållning. Representationen bevistades af den kongliga familjen samt gafs för i det närmaste fullt hus.