Aftonbladet – 20 april 1855, sida 1

sterländskt sinnade bönderna den allmänt högaktade Aren. : IN. Nordvest om Finströms kyrka, närmere det så kallade Färjesundet, låg på en med gran, björk och asp beväxt kulle et: litet landtställe, kalladt Brantsböle; mel vänlig, frikostig hand hade naturen tagit det i sin huldrika:vå:d, under det konsten med högd:agen min gick detsamma förbi. Mellan de med svällande knoppar öfverfulla träden började nu en fsängd vilda blommor uppskjuta på den gröna, sammetslika gräsmattan. Intet stängsel omslt denna lilla fläck med sin gråa, förfallna mangårdsbyggnad, till hvilken en sluttande stig förde från den nedanom belägna slätten. I öster, på sidan om kuller, sträckte sig viken nedåt sundet; landtställen, bondgårdar och byar lågo kringströdda öfverallt. Belägen på en höjd, var denna boning ofta blottställd för vindarnes lek, men dock var det inre af densamma skyddadt af kärlekens allmakt; inom dessa åldriga träväggar hördes aldrig ofridens stormar; detta hem var ett bönehus i ordets skönaste betydelse; -gällan vände en behöfvande like ohulpen derifrån, och kunde man icke villfara hans begäran, så möttes han åtminstone icke af vresiga ord eller mulna anleten. I det ögonblick vi första gången inträda inom denna boning gå vi direkte in i husfadrens arbetsrum. Vid fönstret, vid ett med vaxduk öfverklädt skrifbo:d, satt en man i sina bästa, kraftfullaste år; ramsvart yfvigt hår krusade sig kring en bred höghvälfd panna, stora svartbruna något djupt liggande ögon framblixtrade under de hopvexta ögonbrynen; men i dessa så lifliga ögon uttryckte sig ett rättskaffens sinnelag. Si en rätt Israelit, i hyvilken intet svek är! var det enkla men san