Aftonbladet – 13 april 1855, sida 2

förloradt; också beklagade han sig ej, utan fortfor med nedklättrandet tills krafterna alldeles öfvergåfvo honom; då släppte han stegen och gled sakta ned, i den fälla öfvertygelsen att häns sista timma slagit. Men hans fötter träffade oförmodadt fast mark... han var nere i gångarnel... han var räddadt... Hartmann var snart vid hans sida och skyndade att påtända ett nytt ljus. ER som utmattad nedfallit, reste sig hastigt liksom förlägen öfver denna ofrivilliga svaghet. De voro i en låg, men temligen bred, rak och väl bibehållen gång. I det här galleriet har jag aldrig varit förut, sade Hartmann eftertänksamt, förmodligen är det ett af dem som cheferna ensamt kände ill; men jag tror ändå att jag skall kunna säga hvarthän det leder. Mod, min unge herre, här kunna vi icke stanna. Häimnaren är ej ångt borta . .. förmodligen tänker han på oss! Antingen funderar han nu på något nytt försåt för oss, eller också har han skyadat till hålorna under staden för att anända sina minor! Gud låte endast vårt folk ha hunnit ill Tombe-Issoire! I begge fallen hafva vi bj ett enda ögonblick att förlora, utan raskt efter honom! ... pJag är färdig,, svarade Philip, som under detta korta uppehåll återfått hela sin ifver och styrka; och om vi påträffa vilddjuret, skall ni nog få se om jag är svag längre. Haf smellertid tack för ert bistånd, jag hoppas framdeles bättre kunna bevisa er min stora tacksamhet. Er erkänela, unge herre,, sade Hartmann och skakade sorgligt på hufvudet, kan icke hindra ödets gång. Ske Guds viljal... Kom nu, men framför allt tag det hir (han lemnade honem några ljus och ett elddon. e ur Chavignys paket). Dessa föremål äro här nyttigare än jordens alla rikedomar.