Aftonbladet – 13 april 1855, sida 2

gång, deras verkningar i en brännpunkt; de sex personernas uppträdande efter Don Juans fall återställer harmonien mellan verkets mörka . och ljusa partier, på samma gång det i for-. mellt hänseenle g(fver en skön afrundning åt det hela. Huru olämplig är då ej här hvarje stympningsåtgärd, som knappt någonstädes kunde vara olyckligare-anbragt! Det är ock att förmoda att den i trots af alla fördomar skedda reformen skall ega bestånd. Sextetten gick med lif och värma, och serskildt må nämnas hrr Uddmans och fru strand-. bergs stumma spel under wmll Michals och br Strandbergs duett. Guvernören gafs nu af hr Haglund, hvars. sceniska v na och-kraftiga stämma här skall blifva af ännu mera verkan, om han något mildrar en viss kärfhet, som i hans sång var. märkbar. Sålunda är t. ex. guvernörens ah, soccorso (efter duellen), ej nödropet af en sårad, utan sucken af en döende; styckets karakter antyder detta och dessutom iaträffar nämde stälie ej omedelbart efter stygnets erhållande, emedan fermaten gör ett uppehåll. Äfven i sista finalet forcerar hr H. stundom rösten något utöfver välljudets gräns. Masetto gafs denna gång af hr Willman, hvars röstläge lämpar sig serdeles väl för detta parti. I ensemblerna tog hans kärnfulla bas sig synnerligen fördelaktigt ut. Något mera nyans kunde dock ej skada, äfvensom hr W. bör i sitt spel beflita sig om mera lif och söka hålla sig öfverallt inom rollen, t. ex. vid Zerlinas befriande (i andra aktens final;, samt under Zerlinas andra aria.