Aftonbladet – 12 april 1855, sida 2

len hvarest Thereseg försvarare voro gömda, liksom för att bevisa henne för hvilken fara han utsatte sig genom att infinna sig vid detta möte, men ett leende af obeskrifligt förakt bevittnade på sammma gång huru litet han fruktade dessa snaror. A Theråse bröt först den hemska tystnaden. Herr Mådard, stammade hon, jag ville se er för att. .. Hon kunde ej fortsätta; fruktan återkom starkare än någonsin; förskräckt mätte hon det afstånd som skilde hennö från skjulet bakom hvilket Philip och hans följeslagare voro dolda. Meådard väntade med öppen mun och lågande ögon att hon skulle tala vidare; ljudet af Thereses röst var ljufvare för hans öron än den skönaste musik. Mera, meral utropade han i vild hänryckning. ap oken de Villeneuve gjorde änsu ett försök. Herr Mdard,, återtog hon, pman har förmått mig komma hit genom att berätta mig de rysliga förslag ni ämnar utföra. Jag kan icke tro, det ni verkligen hyser den tanken att kullkasta en stor del af Paris .. att uppoffra ett omätligt antal oskyldiga offer för en gm obeveklig hämd... Det vore ett gränsbrott, som Gud aldrig skulle lemna ostrafadt.p Mådard teg; kanhända förstod han ingenting af hennes ord, ehuru den harmoniska klangen af hennes röst förtrollade honom. Förstår ni mig, herr Mådard? fortfor den unga flicken. Har ni verkligen hyst: ett så förfärligt uppsåt? Om så varit, besvär jag er glömma det; har ni icke redan gjort nog mycket ondt... har ni icke förorsakat nog mänga tårar ? . . Dessa ord uppfattades ändtligen af den dystre hämnaren. Nej, svarade han: doft; kullkasta . . krossa . . . döda . . . blod... och ruin, se der hvad jag vill... mend, tillade han bedjande och fattade fröken de Villeneuves kappa, om Theråse kommer med mig . . . jag förlåter...