Aftonbladet – 3 april 1855, sida 1

icke långsint, och föröfrigt så finner jag er hustru så täck att ett dylikt lappri ej kunde förmå mig upphöra med mina besök. Hennes förtjusande ögon förekomma mig som ett par magnetnålar, hvilka oupphörligt draga mig hitåt; oberäknadt den metall som finns i er kassakistal. . .n Ehuru den lilla borgarfrun säkert fann stort behag i deh vackre abbens komplimenter, betraktade hon honom med bönfallande blickar för att om möjligt bevaka honom fill litet mera återhållsamhet. Hvad vill det säga ? frågade procentaren med en röst hvilken vreden gjorde allt mer och mer darrande, vägar ni er ännu en gång hit för att upprepa sådana der dumheter för min hustru?... om ni inte har någonting annat att säga, så... Min Gud, hvad den käre vännen är gurmulen! ... nå, eftersom jag måste fram med det, så hör då; förträfflige Bonard, både Pluto och Venus hitföra mig! ... två blinda gudomligheter, som ni vet pappa lilla! Jag behöfver verkligen femtio pistoler på samma vilkor som förut; min onkel biskopen betalar nog mina små reverser, gamle hederlige Bonnard!... Det är möjligt, svarade procentaren med den torra och hårda ton som tillhör yrket; men jag har inga pengar ...n sHvad söger ni? : vr Icke en gång af de der blanka ecus som fabriceras nere i källaren, och hvars metall kostar så litet? ... Bonnards fysionomi blef mörk som :natten och han skyndade att ännu djupare neddraga glasögonen. pJag förstår er icke, min herre ..., stammade han . . . har ni icke alltid fått goda och gångbara mynt? Eller vågar ni kanske påstå att jag sjelf skapar guldstyckena som komma