Aftonbladet – 3 april 1855, sida 1

land och sin ära genom att under sådana bedröfliga omständigheter börja ett krig? Vi finna icke ord för vår svenska förtrytelse öfver ett dylikt språk och den djerfva oförskämdhet som d.t innebär. Och vad skulle väl då kunna motivera ett så förhastadt och riksförderfligt beslut af Sverges konung? Jo, vi finna svaret helt öppet angifvet: några mellanlöpare (2), hvilka blott genom liberalt sladder vunnit uppkomst och hvilka innäslat sig, för att på andra vägar, än dem vårt regeringssätt godkänna, obehörigt inblanda sig i vigtiga ärendens behandling. I sanning en ganska hedrande supposition om hvad som skulle bestämma konungens beslutt! Och ett ännu mer hedrande vitsord om det inflytande konungens ansvarige rådgifvare förmå utöfva!l Den märkliga artikeln slutar med en Mentors-förmaning till de unga furstarne, att om än deras unga blod sjuder af begär att till .häst och under segel frejda det lands ära som Carl Johans sonsöner hafva i ädelt arf satt vårda, de likväl böra ihågkomma att deras friska mannakräfters mål icke är fursteära men den folkens ära, som är förbunden med folkens väls. Men hvad kan då detta öfvermodiga språk i Sv. Tidningens mun hafva att betyda? Kan det möjligen vara sannt, att höga vederbörande ändtligen kommit underfund med att en Svensk Tidning, som skickar ut artiklar, hvilka gå ut på att nedsätta både vår nationalära och våra nationella krafter, icke kan lidas af svenska nationen, och att fördenskull å högre ort en brytning räm med denna tidning och de sympatier den representerar? Har det kanske varit förbittringen öfver en sådan brytning som inspirerat denna snart sagdt hotfulla uppsats? Vi lemna åt tiden att besvara dessa frågor, emedan vi icke gerna kunna föreställa oss att en regeringens organ kan medgifvas pervilegsumn att spela Spporttion. mot höga personligheter för att främja ett ringhaltigt partis ändamål och bemantla tveksamheten hos en svag minister. För sin del hyser väl ins. den öfvertygelse, att de förenade rikena icke böra inlåta sig i kriget förr än den europeiska ställningen mot Ryssland är afgiord och fråga således blir att Sverge och Norge genom sin medverkan kunna uträtta något godt, nyttigt och väseniligt i den stora kamp som föregår; men vi förutsätta också såsom alldeles otvifvelaktigt att förrän dessa förbållanden inträda, det hvarken kan vara vestmakternas intresse eller vår konungs afsigt att inlåta oss i krigets äfventyr. Efter de många millioner, som vid förra riksdagen blifvit ansla för ordnandet äf vårt försvarsväsende på krigsfot, och efter de anordningar som i detta hänseende sägas hafva blifvit af krigsadministrationen vidtagna, böra vi ej heller betvifla att när nyssnämde tidpunkt inträffar, Sverge och Norge skola finnäs redobogne och rustade att fullgöra sin pligt och draga sitt svärd för det stora, för Europas frihet och civilisation nödvändiga ändamål, hvartill vestmakterna sträfva, och till hvars vinnande ingen tidpunkt för menskliga ögon synes vara mera beredd än den nuvarande, Deremot skulle vi anse det vara ett alltför djerft anspråk å Skandinaviens sida att såsom vilkor för sin medverkan fordra undertecknans det af ett protokoll om Polens återställande — så lifligt vi än Önska att sådant under nuvarande förhållanden blefve ett faktum. Vi betvifla likväl att diplomatien går så öppet till väga att den inprotokollerar, dylika beslut förr än krigslyckati och omständigheterna gjort det möjligt att utföra desamma. Att å vår sida fordra en sådan garanti, vore i sitt resultat detsamma som -en öfvergång till Preussens falska och fördömliga politik. Månne det kan vara detta Sv. Tidningen önskar, då hon så emfatiskt talar -om att genom en stor handling aftvå den: blodskulä; som sedan nära ett århundrade hvilar öfver Catharinas, Fredriks och Maria Theresias folkrof, — under det att samma Sv. Tidning i åratal utbredt sig öfver vanvettet åf sjelfva föreställningen att tro sig kunna inskränka Rysslands makt eller. stycka dess välden! 1! east I ES EE LJ ME