Aftonbladet – 26 mars 1855, sida 3

han, finnes något spår af uppmärksamhet på en sak som utgjorde allas ängslan. Utan tvifvel trodde de sig sjelfve förbundna att lofva sina regeringar underverk, liksom deras regeringar ansågo sig förbundna att utlofva underverk åt allmänheten för att dölja de obotliga felen i expeditionen., Efter slaget vid Inkerman voro de franska befälhafvarne böjda att göra sig till godo ryssarnes demoralisation och försöka en stormhing, men här besegrade Paglan med sina avis timides, Canroberts ifver, och menade att styrkan var otillräcklig och att det endast va två utvägar att välja emellan, antingen att fortsätta belägringen eller åter inskeppa sig. Författaren är af den sednare meningen och anser att ett åftåg icke skulle haft något vanärande för de allierade armeerna. Raglan och Canrobert tänkte annorlunda, Den engelska pressen har endast i förbigående och temligen föraktfullt behandlat denna litterära produkt, som deremot vunnit arycken uppmärksamhet inom den tyska. Något egentligt bifall hafva vi ingenstädes sett egnas den, men nekas kan ej att den innehäller mycket ämne till eftertanke och kastar mycket ljus, om också icke den opartiska historiens, öfver händelserna på krigsteatern. Yi hade derföre äfven ansett oss skyldige att gifva våra läsare en någorlunda fullständig id om dess innehåll, och hade derföre med posten lätit efterskrifva den från tryckningsorten; men då orginalet, till följd af den genom isen i Stora Belt försvårade postgången, ännu icke kommit oss tillhanda, måste vi inskränka oss till meddelande af några utdrag som varit synliga i andra tidningar, och hvaraf början återfinnes här nedanför. Vi börja med de förenade härarnes vistande i Yarna: Sedan Silistrias belägring upphäfts, drogo sig rysrne långsamt tillbaka till det inre af DonaufurstenJömena, steg för steg vikande för turkarne, hvilka framryckte mycket försigtigt och snart skulle i Moltan och Wallachiet aflösas af österrikarne. Hvad xjorde vi i Varna? Gud vet. Svikna i sitt bopp att fi marschera till Donau, undsätta Silistria och mäta sig med ryssarne, öfverlemnade sig soldaterna till en modlöshet, som ytterligare stegradesaf den förfärliga bettan i Juni och Juli. Under två hela månader, från den 20 Juni till den 20 Augusti, decimerades trupperna af hemlängtan, typhus och kolera. Lasaretterpa fylldes dagligen mera och döden rasade i svära leder, der disciplinen började lida af under sädane förhållanden lätt förklarliga orsaker. Inom nåZra bataljoner hörde man till och med upproriska yttranden och soldaterna upprepade vissa landsförvista severalers namn. Från denna tid daterar sig första snfallet af den sjukdom, som icke lemnade prins Napoleon under hela expeditionen. Han fick ett temlisen häftigt anfall af typhus, och läkarne förordnade för honom Konstantinopels. renare luft och lugnare vistelseort. Men om hans helsotillstånd förbättrades, så hade han å andra sidan att lida af alla de intriger, hvilkas trådar sammanlupo i turkiska utrikesministeren. Prinsen var pä det nogaste underrättad om alla händelserna i Paris, Wien och. Divanen. Han kände genom: bref från Fraukrike. kejsarens o5fyervir nerliga hårdnsackenhet och ohjelpliga blindhet; han såg i Konstantinopel. marskalk S:t Arnauds tillgörande och ifriga fullföljande af en beklagansvärd politis, och ban hade sig bekant alla detaljerna af Redschid Paschas och hr v. Br.cks täta samtal. Under några dagar delade prinsen den allmänna modlösheten och anhöll formligen om sitt afsked; då han icke ville deltaga i en strid, hvars utgång icke kunde förutses, och der äfven de mest. klarseende icke funno anvat än illusion. Men kejsaren fästade vigt vid prinsens närvaro inom. armån och afslog hans begäran, åberopande napoleonska namnet och Frankrikes ära. Prinsen blef qvar. I början af, Juli bragtes.Krim-expe itionen för första gängen allvarsamt pä tal. Idna hade ej uppstått i Orienten, utan kom direkte. frän Paris öfver Wien och London, hvarest hon rönt ett utomordentligt gynnsamt mottagande. I Wien uppnådde man sålunda med ett slag det mål; man: hade-för ögonen, nemligen de allierade truppernas aflägsnande från Donau och deras sammandrabbande med ryssarne på Krim eller i Asien. I London förtjustes citys handelspatroner och ostindiska kompaniets sktieegare af t:nken pi Sebastopols intagande och ryska sjömaktens tiintetgörande i Svarta. hafvet. Beträffande det militäriska utförandet, så förlitade sig britiska kabinet:et, som till större delenbestod af heåerliga och med krigsväsendet föga förtrogna män, helt och hållet på den kejserliga regeringen, som i detta afseende, åtminstone skenbart, erbjöd de. bästa garantier. Den aktniogsvärde grefve Aberdeen, hvars fullständigg nullit erinrar om Kaunitz, var utom sig öfver planens djerfhet; den förträfflige hertigen af Newcastle fröjdade sig på förhand åt de. allierade armåernas ofelbara framgång ; lord Palmerston beklagade endast att hn icke kunde bevisa kejsaren, med hvilken ifver England inginge på hans plån och buru högt det beundrade hans geni. Idn om denna expedition hade, såsom sagdt, sitt upphof inom Tuilleri-kabinettet; den föddes i ensamheten (under kejsarens vistande vid badorten Biaritz). Lutad öfver kartan, med uppmärksamt öga och kompassen i hand, tillbragte kejsaren mänga timmar med att utarbeta planen, och ban skickade honom till Konstantinopel, skrifven med egen hand och utan att först meddela den åt någon. Kejsaren ville befrias från de invänningar som markalk Vaillant utan tvifvel skalle gjort gällande och som han skulle mottagit med otålighet. — Marskalken S:t Arnaud erhöll detta vigtiga meddelande under Juli månad. Han antog det utan förbehåll, utan iavänning och satte det på dagordningen, likssm om iet varit hans eget verk, hvilket kejsaren adopterat. Han fördelte rollerna med stor omtänksamhet, och hela armen, utom general Martimprey (chefen för seneralstaben), hvilken erfor bela sanningen, tillskref 2 nom en lång tid äran af denna id. De fleste geveralerna läto dära sig. Från detta ögonblick utrecklar marskalken en liflig verksamhet; han är ouppvörligen på väg från. Konstantinopel till Varaa och äg Varna till Konstantinopel; han vidtager alla be;edelser till expeditionen; han konfererar dagligen ned lord Raglan; han återupplifvar, sävidt möjligt ir, andan inom armån. Honom felades hvarken ifver eller savoir faire; han var oförvägen och stor mande, och dessa egenskaper voro omtyckta af solda:eroa ; men så snart generalen icke längte var hos lem, återföllo dei sin förra dystra och stundom hoande hållning. På grund af en ganska oroade rap vo:t från general Canrobert befallde marskalken från Constautinopel att tills vidare förskaffa de otåligaste vataljonerna sysselsättning. Ännu mäste det finnas yssar i Dobrutscha, skref han -till Canrobert, gör 2gt på dem ochstillkämpa oss en fördel, hvaraf vi wunna göra en seger, för att hembära den åt keisa