Aftonbladet – 26 mars 1855, sida 3

stigande otålighet varseblef Sylvia alla dessa tecken. Vet ni hvad; gudmor!, återtog hon slutligen, så mycket jag bjuder till, kan jag ändå icke låta bli att tänka på den der förnäma damen... Det kan inte hjelpas, jag vill sjelf öfvertyga mig om hon verkligen är så vacker som ni säger., Kära Jeanneton, det är omöjligto, svarade gumman matt. Omöjligt! Hvarför det, gudmor? Jag vill bara kasta en enda blick på den-der utmärkta skönheten. Säkert sofver hon så här dags; och vi skola icke väcka henne. Ni måste väl sjelf inse att det icke kan ligga något opassande deruti... Se så, gudmor lilla! er vakra fånge är säkert instängd utitornkammaren,. låtom oss gå dit... det är ju gjordt på några minuter. Hon fattade beslutsamt den på bordet stående ljusstaken. Må så ske då,, stammade Martha, efter du är så angelägen derom... Men kom ihåg att du tager med dig, de andra gulfiskarne i morgon, . .. gör du det? Ja, ja, det lofvar jag. Med dessa ord lemnade hon rummet; Martha följde henne vacklande; men nu sysselsatte Sylvia sig knappt med den gamla. Ung och stark tviflade hon ej längre på att lyckas i sin plan. Sedan lång tid tillbaka kände dansösen husets alla vägar; med raska steg skyndade hon korridoren framåt, som skilde Marthas rum från den öfriga byggningen. Den gamla raglade bakom henne: Inte så fort... inte så fort. ..stammade hon, kors hvad... hvad du springer barn. .. Den ungdomen, den ungdomen! ... Jo, jo, så är det när man är svartsjuk... Hör du Jeanneton, du tänker väl icke höra på flick