Aftonbladet – 26 mars 1855, sida 3

Pamfletten om Krim-expeditionen. Denna skrift, som vi redan flere gånger omnämt, och hvars fullständiga titel är De la Conduite de la Guerre d Orient, Memoire Adresse au Gouvernement de VEmpereur Napoleon III par Un Officier General. Bruxelles, fevrier 1855, har gjort ett ofantligt uppseende. Vi hafva redan omtalat att franska regeringen låtit. åtala. den vid belgisk. domstol, och. att franska Monitören stämplat den såsom en rysk smädeskrift, samt att opinionen i Frankrike skrifvit den på prins Napoleons och Emile Girardins gemensamma räkning, och vidblifvit denna öfvertygelse i trots af den senares protester. Det är klart att endast en man som stått de handlande personerna mycket nära kunnat sufflera dess författare, ty så mycken vanställning, partiskhet och bitterhet än må röja sig i framställningen, förråder den emellertid en intim bekantskap med händelsen. Skriften gör anspråk på att vara en historisk belysning af orsakerna till kriget, och framför allt till expeditionen mot Krim. Den börjar med kejsar Napoleons vistelse i den ensliga badorten Biarritzi Pyreneerna, hvarest i början af Juni expeditionens första id vaknade i den kejserliga tanken och planen dertill: uppgjordes af hans egen hand, hvarefter den underställdes kabinetterna i London och Wien, der den vann det varmaste bifall, och slutar med den 6 November, dagen efter slaget vid Inkerman. Författaren, som icke finner nog skarpa ord att fördöma Hela det österrikiska förbundet, i stället för hvilket han synes hafva velat sätta ett folkförbund, med uppväckande af de undertryckta nationaliteterna, menar att man hade bort från Gallipoli och Varna rycka norr ut mot ryssarne i Donaufurstendömena och först och främst rensa Dobrudscha. Han skildrar prins Napoleon såsom martyr för dessa åsigter, som i den franska styrelsen delades af Persigny, men som strandade mot kejsarens hårdnackenhet. Han tecknar tillståndet i Varna och franska armens modlöshet med de mörkaste färger. Prinsen bad att få komma hem, men kejsaren sade nej, emedan han ansåg sin familjs ära fordra att han stadnade qvar. Han tecknar S:t Arnaud såsom en storskojare, som i krigsrådet i Warna den 10 Augusti med svulstigheter öfverröstade prins Napoleons, lord Raglans och amiral Hamelins sedermera af kejsaren så strängt tillrättavisade försigtighet. Samma karakter af dumdristighet ger författaren S:t Arnaud alltigenom och gisslar honom som en svärmare ännu i hans dödsstund. Sedan det försigtiga partiet avis timides, ej lyckats göra sig gällande, utan expeditionen till Krim blifvit beslutad, och de allierade armåerna landsattes vid Gamla fästet, och segren öfver ryssarne vid Alma öppnat för de allierade vägen till Sebastopol, klandrar författaren nästan lika häftigt. det de ej vände sig mot de norra fästningsverken och genast försökte en stormning. Han förebrår befälhafvarne att ej hafva begripit omöjligheten att behålla Sebastopol, äfven om det lyckats intaga staden. från södra sidan, så länge fort Sieverna, med sina 300. svåra kanoner och 3000 mans besättning, beherrskade både staden, hamnen och redden. varken i belägringsjournalerna eller i rapporterna, eller i anförarnes samtal,, säger