Aftonbladet – 24 mars 1855, sida 3

sett, attjag uti förevårände mål ingalufida handla af begär att åstadkomma skandal, eller ens för hva som helst velat beskylla honom sjelf eller håns nu mera aflidna dotter, utan endäst sökte att; efter fler högst ansedde svenska medbörgares uppmaning, tillba kavisa ä heder och ära gående beskyllningar, hvilka om icke hr ryttmästaren utspridt dem, såsom ja; gerna ville tro: honom på sitt ord; han ätminstoni visste, såsom äfven hans herr broder till min andlige för man yttrat, att dessa rykten voro gängse öfver Helt staden, — derför ock ingen förnuftig..menniska kar begripa de skäl, hvarför hr ryttmästaren icke skal kunna underttycka den sorgliga känsla, hvaraf han: hjerta intages vid tanken, att i det fria Sverge, dess hufvudstad, är det i det upplysta nittonde är handradet möjligt att en katolsk prest får ostraffadt: (horribile dictu!) försvara sin ära och tillbakavisa fal ska beskyllningar! Men om det verkligen är sannt, så som hr Backman sjelf berömmer sig af, att han ua der sitt 41-åriga vistande i Stockholm uppfyllt sin: pligter säsom redlig svensk man och tillgifven sin: medmenniskor,, så måste han akta det för en är och pligt, att äfven i förevarande mål med sitt vitt nesbörd bidraga till utredande af det sanna förhäl landet. Nägot annat har jag, enligt polisprotckollet med de af mig äskade förhören icke begärt Sammalunda förhåller det sig äfven med de ut Aftonbladet för den 3 dennes, på min begäran in förda, af mig undertecknade, men af hr Backman ut ofvannämnde skrift öfverklagade uppgifter, för hvilk: jag i öfrigt härmedelst, äfven inför domstolen, iklä der mig allt ansvar. Dessa uppgifter hade mig blifvit aftvungne genom en artikel uti samma blad fö aftonen förut eller den 2 dennes, som var af säda beskaffenhet, att sjelfva polismyndigheterna, säson det synes, för att förekomma dess däliga verkan trott sig böra i de ofriciella tidningarne dagen der efter införa ett utdrag af protokollen uti mälet, och hvarför jag härmedelst aflägger min tacksägelse. Mer sill denna Aftonbladsartikel bade hr ryttmästaren på tagligen lemnat uppgifterna om andaktsböcker oc! reliker m. m., hvilka dels af honom, dels af lasa rettspredikanten S. blifvit framlemnade uti samma dags förhör, som hållits för slutna dörrar till närs klockan 3 e. m. Det var då, vid slutet af ifrågava rande förhör, som hr ryttmästarer anmälde miss nöje dermed, att förhören icke höllos för öppe kraak, — visserligen för att enligt hans begrepp und. vika skandalen!!, begärande tillika att saken, — såsom hr ryttmästaren uppfattade den — mätte fi all möjlig offentlighet. Efter dylika omständighe: ter kunde jag knappt tänka på rågon annan författare till ifrågavarande artikel, än hr Backman, såsom det från Början till slut skönjas uti det svar, jag derpå lemnat, samt förklarar, hvarför hr ryttmä. siarens besök hos föreständerskan för katolska flickskolan blifvit omnämnde. Hade nu denna min uppgift varit grundlös, säsom br ryttmästaren uti sin skrift rent af påstår, så hade ju varit säkrast, att begära förhör med de af mig åäberopade vittnen; såsom hr ryttmästaren äfven gjorde med andra vittnen, han sjelf tillkallat, samt det nya axiomet, hr ryttmästaren uppställer, nemligen att en faders vitsord icke gerna fär jäfvas, af högst få personer skall godkännas, minst när detta fadrens vitsord rörer honom sjelf. Hr ryttmästaren uraktlåter dock icke att Xberopa vittnen emot sin vederpart. Tillräcklige och akt niogsvärda vittnen finnas ännu qvar på kongl. serafimerlasaretiet, säger han, som kunna intyga hans , (mitt) darbariska förfarande emot mitt arma barn, då han visade sin person för hennes uppskrämda öga och derigenom högst upprörda sinne. — Nå väl, alla dessa vittnen, både de på lasarettet och de, som hr ryttmästaren dessutom tillkallat, hafva blifvit börda i hr Backmans närvaro, men ingen enda har yttrat ett ord, som på nägot sätt kunde gifvit anledniog till hr Backmans pästående; samtlige intyga de just motsatsen deraf. Hvad begrepp gör sig då hr ryttmästaren B. om svenska domare, till hvilka han vädjar, eller ens de sllmänna tidningsläsare, för hvilka hans skrift synes vara beräknad. Fan kan väl icke föreställa sig samtige hans läsare såsom automater, oförmögne att billa sig sjelve något omdöme. Min närvaro skall hafva uppskrämt mll Backman. Ven enligt 5—6 vittnens intyg hade hon flera upprepade gänger skickat bud efter mig och på det enträgnaste anhållit om mitt besök, för att af mig få röst och hugsva!else, helst jag redan tillförne tvenne omgångar hade besökt henne. Om en katolik under lika förhållanden skickat efter luthersk prest, skulle väl någon-svensk man, hr Backman ej undantagen, vilja stämpla prestens inställelse efter budskickningen såsom ett barbariskt förfarande t. o. m. om den sjuke senom hans närvaro skulle blifvit skrämd eller dess sinne upprördt. Sådant har dock icke händt vid mitt frågavarande besök. Samtlige på Issarettet hörda rittnen hafva, enligt protokollsutdrag, på framställd råga intygat, att ingendera af dem hört mll Backnan i lifstiden yttra någon missbelåtenhet med pastor Bernhard eller klaga öfver hans besökn. Det värsta af allt hvad dessa vittnen emot mig inygat är, att de icke hört mitt samtal med mll Backnan, hvilket dock, enligt deras utsago, icke varat ner än några ögonblick, l å 2 minuters. Lyckigtvis hade dock den sjuka just besök när jag kom ill henne, så att dessa vittnen kunpa intyga, att ietta samtal från min sida icke kunnat gifva anleding till någon sinnesrörelse, enär mina yttranden lott varit: hur mär ni; ni måste hafva lidit mycket, edan jag sist sett er; hvar och en bör följa sitt amvete; förtrösta på Gud och allt skall gå väl. Detsamma hade mll Backman sjelf, eniigt mll Marinells vittnesbörd, för henne uppgifvit, samt uttryckigen förklarat natt hon genom pastor Bernhards när aro och yttranden icke blifvit på något sätt oroad. Detta visste hr Backman, när han författade ifråigararande skrift; silunda aktar han sin aflina dotters ch de af honom sjelf tillkallade vittnens ord. Hr Backman säger sammaledes hans heder fordra tt afslå mina anfall samt rädda sin dotters minne rån den förhatliga misstanken, att hon möjligen cunnat affalla från den rena evangeliska lutherska eligionen, i hvilken hon (af hr Ekdahl) blifvit unlervisad och uppfödda. Rörande mina anfall på hr Backman, äro de ätt tillbakaslagne, då de aldrig egt rum, och hvad nisstanken om hans dotters affall angår, har jag för nin del icke gifvit ringaste anledning dertill, men äl samtliga vittnen intygat, att mill Backman en ängre tid varit vacklande i sin tro och mycket tyckt m katolska läran. Så hafva begge hennes barhlomsvänner, mamsellerna Martinell och Axner intyat. Den förras vittnesbörd är, att mill. B..varit acklande i sin tro, dertill hon, enligt :mll Martinelis sigt, hufvudsakligen föranledts genom sitt tycke för len vid katolska gudstjens en begagnade musik, — wartill dock icke jag, utan sjelfva hennes far ätkilliga gånger gifvit henne anledning. Enahanda mdömen har mll Axner, tilläggande -hon, att mll Backman till henne yttrat, att ehär evangblisk