Aftonbladet – 24 mars 1855, sida 3

let... Mitt gamla yrke går icke mera; nu förtiden svepa de sjelfva sina döda... tacka Gud att det bestås vatten att dricka numera. Uti den gamla goda tiden, då jag hade aågot att göra, fick jag alltid en liten ecu för nitt besvär, utom det som med rätta tillkom mig, såsom kläderna den döda hade på xroppen och då och då en liten juvel som också fick följa med på köpet... Nej, nej, dessa tider äro Gunås förbi, och lifvet är bra tungt ! Ofrivilligt gjorde Sylvia en rörelse af vämjelse då hon hörde gummans tal, men hon skyndade att dölja detta obehagliga intryck. Under detta samtal hade Martha infört sin gäst uti ett gammalt hvälfdt kök, hvars mögliga fuktiga murar pryddes af spindelnät och lamm. De voro nödsakade att tränga. sig emellan en ugn och spiseln för att komma till en vrå der några trasiga lerkrukor utvisade hvar Martha valt sin plats. En blek lampa stod på ett haltande bord och upplyste en del af rummet, den andra var försänkt i ett fullkomligt mörker. En isande luft herrskade der inne. Denna gång visade dansösen hvarken förvåning eller. vämjelse, . utan kastade endast en lång blick omkring sig, mumlande: Ingenting är förändradt här... utom jag sjelfp tillade hon saktare. Martha hade fattat lampan och började gå rundtomkringSylvia-för att riktigt noga betrakta henne; derefter återtog hon något mildare: Det är verkligen Jeanneton Pougeard, den stackars far Pougeards dotter... ja, ja, han var god vän med min salig man, han... Hvad du har blifvit stor på de sex år jag icke sett. dig, mitt barn! och klädd är du som en pringessa; har du händelsevis gjort lycka? q Ieke ännu igudmor,, svarade Sylvia, och ett fint betydelsefullt leende sväfvade öfver hennes friska läppar, men det går icke illa, min börs är temligen försedd. Ända hittills hade Martha ej vetat huru