Aftonbladet – 24 mars 1855, sida 2

icke ville uppgifva sin önskan att få sig ett af sakkunnige uppgjordt juryförslag förelagdt, måste det sjelf sörja för att få ett sådant utarbetadt, och det beslöt således att sjelf nedsätta en sådan kommission, som det förgäfves anmodat regeringen att anordna. Detta beslut har visserligen blifvit af en af de representanter som motsatte sig åtgärden kalladt en fientlig demonstration emot regeringen; men justitiedepartementets af regeringens pluralitet bifallna förslag till konungen visar att regeringens pluralitet icke sett storthingets beslut i denna dager, och det fientliga i åtgärden kunde för öfrigt sökas blott deri att storthinget icke ville afstå från sin önskan, oaktadt det hade visat sig att regeringen icke delade densamma, men icke i fattandet af något beslut som innebar ett angrepp på något kungligt prerogativ. En reform som ingriper så i den bestående rättsförfattningen, att en större eller mindre del af den gällande lagskipningen måste ombildas eller modifieras för att den skall kunna införas, måste alltid förberedas genom hedsättandet af en kommission eller något dylikt föranstaltande. När således storthinget -önskar antingen att införa eller åtminstone på ett för thinget sjelf nöjaktigt sätt undersöka, huruvida det låter sig göra att införa en sådan mera genomgripande reform, ockh derföre till regeringen ställer en anmodan att låta genom en nedsatt kommission ntarbeta ett derpå utgående förslag, på det stoörtbinget må sjelf få tillfälle att pröfva huruvida reforimen kan verkställas, så måste det erkännas, att det icke, enligt grundlagen, är någon pligt för regeringen att efterkomma storthingets begäran, då den finner att den påtänkta reformen är olämplig, skadlig eller till och med stridande mot grundlagen. Men å andra sidan kan man icke heller påstå att det skulle stå i regeringens makt att förhindra framkomsten på storthinget af ett sådant mera omfattande förslag genom det simpla medlet ätt icke sjelf låta utarbeta detsamma, och, när det måste antagas, att regeringen icke är pligtig. efterkomma en sådan anmodan från denlagstiftande statsmakten, så är detta derföre icke något hinder för den lagstiftande makten att sjelf göra eller låta göra de förberedelser, som regeringen icke vill vidtåga. Det skulle säkert gå utom sjelfva regeringens förmenande om dess makt efter grundlagen, att antaga, att den genom att blott hålla sig passiv kunde förhindra sjelfva tillkomsten af ett förslag till en lag; hvars tendens den icke kunde gilla. Enhvar inser att det i så fall icke skulle så mycket betyda att grundlagen öfverlemnat lagstiftande myndigheten åt stortinget och icke åt konungen, och att den icke har gifvit konungen någon annan eller större rätt att väcka lagförslag, än den som äfven tillkommer hvarje medlem af storthinget. När derföre regeringen vill att lagförslag, som fordra förberedelse genom en i sådant syfte sammansatt komitå, icke skola författas genom andra än sådana komiteer eller kommissioner, som den sjelf nedsatt, hvilket säkert också är det mest passande och lämpliga, så är det nödvändigt, att den efterkommer hvarje uppfordring från storthinget att låta utarbeta lagförslag, som storthinget kunna önska sig -förelagda, och den måste då, när den icke gillar reformen, inskränka sig till att afråda storthinget från att fatta något beslut i öfverensstämmelse med det utarbetade förslaget och, i händelse ett sådant det oaktadt fattas, att neka sin sanktion, hvilka äro de medel som grundlagen i dessa frågor anvisat regeringen. Såvida emellertid regeringen finner att en af storthinget påtänkt reform är af den natur, att det tror sig icke ens böra komma regeringen så mycket till mötes att det låter utarbeta det begärda förslaget, så kan dess underlåtande deraf icke förstås annorlunda, än att den öfverlemnar åt storthinget att i det fallet hjelpa sig sjelf. Och när det antages att regeringen icke genom ett sådant förhållande visar storthinget någon missaktning, utan blott gör hvad dess öfvertygelse ålägger den såsom en pligt, så är deraf en tydlig följd att icke heller storthinget visar regeringen någon missaktning genom att sjelf vidtaga de åtgärder, som Tegeringen oaktadt den gjorda begäran har nekat att föranstalta. Begge statsmakternas ömsesidiga förhållande är nemligen alldeles lika. Lika så litet som regeringen visat stortinget missaktning genom att icke efterkomma dess anmodan om att låta utarbeta ett jurylagförslag, lika så litet rar storthinget visat regeringen missaktning genom att icke uppgifva sitt förmenande om det önskvärda i att få ett sådant förslag utarbetadt, för att derigenom blifva satt i stånd att sjelf bedöma, huruvida en sådan reform som den påtänkta kan vara möjlig och lärplig eller ej. Den på detta sätt uppkomna konflikten emellan begge statsmakterna är icke annat än hvad som är och måste vara en nödvändig följd af att begge äro hvarandra jemlika, så att ingen kan tvinga den andra att underordna sinmening den andras. Men olyckligtvis tyckes det icke vara sjelfva saken, utan blott en föga väsentlig form, som tilldragit sig uppmärksamheten och bragt saken i den olyckliga ställning hvari den nu befinner sig, då regeringen har förmenat att storthinget genom att utnämna en kommission af sakkunniga män för utarbetandet af det önskade förslaget, har utöfvat ett efter grund —— ————AhÖrrrolomm——— — od åt en krögare, hvilken snart blef ruinerad der; SS anAaAn af da Martela: anivnteotma mat KKRA Öre sms