Aftonbladet – 24 mars 1855, sida 2

åt en krögare, hvilken snart blef ruinerad der; åsynen af de gamla, smutsiga murarne var just icke inbjudande för glada, lättsinniga dryckesbröder. Derefter hyrdes det af en höhandlare, hvilken efter en kort tid tyckte att så väl han sjelf, som hans vara, löpte alltför stor fara på detta aflägsna ställe. Vid denna tidpunkt af vår berättelse hade stenbrytarne valt den inhägnade gården till materialbod. Sjelfva boningshuset, numera ett förfallet ruckel, behoddes visserligen af någon, men ingen visste hvem; hvarje qvartal emottog ordens skattmästare mycket riktigt hyran, hyresgästerna fordrade aldrig några reparationer, och hans högvördighet kommendören brydde sig ej om något vidare. Det var till denna dystra, hemska boning Sylvia ställde sina steg. Sedan lång tid tillbaka hade den vapenprydda portalen förlorat sina sirater och var nu ett tydligt bevis på den obevekliga tidens härjningar. Den före detta granna inkörsporten var numera ersatt af ett groft men solidt och högt plank, försedt med en liten omärklig port, bredvid hvilken en smutsig tågstump, som stod i förbindelse med en ringklocka, hängde. Det behöfdes i sanning vana för att taga reda på den i detta mörker. TInstinktmessigt fattade dansösen snöret och skakade det häftigt. Ett aflägset buller af en messingsklocka lät henne hoppas att vara hörd. Emellertid förflöto flera minuter innan Tombe-Issoires invånare gåfvo tecken till lif. Sylvia Florival vår helt nära att förlöra tålamodet; isynnerhet fruktade hon några obehagliga möten, då hon ändtligen hörde tunga steg på gården, och någon hostande närmade sig porten. Nu stannade stegen; säkert ville man genom någon springa se hvem den oväntade gästen var. En ihålig, ovänlig röst frågade, Hvem är det som kommer så här dags och stör 08s?) Sylvia hörde tydligt aft frågarinnan var vid dåligt lynne, men hon fäste ingen uppmärksamhet dervid utan svarade: