Aftonbladet – 24 mars 1855, sida 2

sta tomma fiaker hon mötte, hoppade fort upp i den och försvann hastigt för sina tillfälliga beundrares blickar. Efter ungefär en timmas förlopp stannade vagnen vid slutet af gatan dEnfer, Här afskedade hon kusken, betalte honom rikligt, och oaktadt det smutsiga qvarterets ödslighet och det fullkomliga mörker som herrskade, vandrade hon raskt den gamla landsvägen framåt, hvilken på den tiden kallades hålvagen. Ju längre hon gick, jn sällsyntare blefvo husen och ju eländigare deras utseende; snart såg hon ej annat än usla krogar och förfallna träruckel, bebodda af arbetarne i de kringliggande stenbrotten. Emellertid fortsatte Sylvia utan fruktan sin vandring. Ungefär midt i förstaden, helt och hållet ensamt, låg en som det syntes mycket gammal byggnad, försedd med tvenne torn och sneda, oformliga fönster; det hela var svart, vacklande och otrefligt. En stor portal och en smutsig gård skilde detta otäcka näste från den allmänna landsvägen. Sjelfva boningshuset var omhägnadt af en hög mur, inom hvilken ogräs, nässlor och törnen i all maklighet frodades. Detta ställe kallades Tombe Issoire; det var här, enligt tradition, som den namnkunnige röfvaren, om hvilken vi i början af vår berättelse talat, så länge bott; det påstods att uti de underjordiska gångarne, zom sträckte sig under byggningen, flera menniskor fallit offer för hans rysliga grymheter; det var slutligen här han sjelf blifvit hängd och begrafven, ehuru numera ingen kunde utvisa stället hvarest. På den tiden tillhörde Tombe-Issoire SaintJean de Latran eller Maltheserorden. Denna ordens kommenilör, som sjelf bodde på gatan Saint-Jean de Beauvais, hade tvenne landthus; det ena vid gatan de YOursine, det andra var Tombe-Issoire. Sedan flera år tillbaka hade det sednare ansetts obeboeligt och kommendörerna således ipphört att beträkta det som ett ställe för glädje och förlustelser. Först hyrdes det ut