Aftonbladet – 24 mars 1855, sida 2

Den norska jurykommissionem. En ledamot af storthingskomiten, höjesteretsadvokaten Dunker, har i Christianiaposten, tagit till orda mot de bittra och häftiga anklagelser och förebråelser, som Svenska Tidningen riktat mot nämde komiteå. Hr Dunkers uppsats har följande lydelse: I Svenska Tidningen för den 6 dennes finnes en artikel, hvari storthingets beslut om utnämning af en kommission för utarbetandet af ett förslag till rättegångslag, grundad på juryinrättningen och det af kommissionens medlemmar fattade beslutet att fortsätta sitt arbete oaktadt den kungliga resolutionen, att detta storthingsbeslut icke bifalles, är omtalade på ett sätt som synes göra nödigt att kommissionen eller någon af dess ledamöter redogöra för den ställning hvari kommissionen, enligt deras tanka, befinner sig vis å vis konungen och storthinget. Den svenske författaren finner att kommissioner. genom sitt förhållande visar brist på aktning för landets regering och på den känsla för det anständiga, som är det konstitutionella systemets sista ankare,. Men dessa hårda beskyllningar skola säkert vid närmare betraktande befinnas vara mindre väl grundade. Det år 18351 församlade storthinget anmodade regeringen att vidtaga förberedelser för att utarbeta ett förslag till en ny rättegångslag grundad på juryinrättningen. Regeringen uppfyllde icke denna storthingets anmodan, utan nedsatte i stället en kommission, som endast hade till uppdrag att undersöka och till regeringen afgifva betänkande om i hvad mån införandet af juryinrättningen hos oss kunde anses tillrådligt och öfverensstämmande med grundlagen. Ehuru den sålunda af regeringen nedsatta kommissionen icke 1854 var färdig med sina arbeten, kunde man dock med så godt som fullkomlig säkerhet veta, att dess yttrande icke skulle gå ut på att förorda införandet af jury i vårt rättssystem; och deraf följde åter att det måste anses säkert, att det icke heller i framtiden från regeringens sida skulle blifva vidtaget någon anstalt för utarbetandet af ett sådant förslag, som storthinget 1851 hade begärt måtte föreläggas nästa storthing. Det 1854 församlade stortinget hade under dessa omständigheter att välja emellan tre alternativer: antingen låta saken falla, eller upprepa anmodan till regeringen att låta utarbeta ett förslag, eller sjelf göra hvad förra stortinget förgäfves anmodat regeringen att föranstalta. Då emellertid regeringen genom sitt förhållande visat att den ansåg den af stortinget begärda reformen för olämplig eller till och med stridande mot författningen, så hade man intet skäl att antaga att en förnyad framställning från storthingets sida skulle bringa regeringen att förändra hvarken sin åsigt i detta afseende eller sitt sätt att gå tillväga, och storthinget har derföre ock säkert på goda skäl antagit att det icke gagnade att förnya denna anmodan. När nu storthinget