Aftonbladet – 20 mars 1855, sida 1

Kejsarens omtalade afsigt att begifva sig till Krim, hvilken afsigt endast kunde betraktas såsom ett löst rykte då jag sednastskref, bar sedermera erhållit full bekräftelse. Att förberedelser göras, är säkert, och hvad som synes mig icke mindre säkert, det är att kejsaren vidbållit denna sin afsigt oaktadt de invändningar som gjorts af åtminstone en del af hans konselj, och oaktadt, säger man, de vänskapliga erinringar som i detta afseende blifvit honom tillsända af kejsar Frans Josef. Man kan således anse beslutet fattsdt, fastän dess verkställande blifvit tills vidare uppskjutet. Beträffande våra inre angelägenheter, har jag ingenting att säga som ni icke förut känner. Lugn, hård tid, några missnöjesanledningar, och slutligen, efter hvad man påstår, några legitimistiska arresteringar. Vår bibliografi tyder på en viss verksamhet i tankens verld. Det mest anmärkningsvärda i detta afseende är en ny upplaga af Henry Martins Histoire de France, hvars första volym nyss utkommit. Detta verk, som man med rätta kallat ett välsignadt arbete, är utan gensägelse en af den nya historiska skolans märkligaste minnesvårdar. Man finner deri verkligen Frankrike, tvärt emot hvad som var förhållandet i våra äldre historiska verk, hvilka visade oss nästan ingentipg annat än dess konungar och dess store, hvilka, som man vet, icke alla äro synnerligen angenäma att åse. Hr Henry Martins första volym innehåller en märklig historia om det äldre Frankrike. En annan bok, som äfven ådrager sig uppmärksamhet, är Histoire du gouvernement representatif en France de 1789 å 1848, af grefve de Carr, en historia med en, efter min åsigt, vacker mekanism, ofta satt i rörelse utaf dåliga mekanici, hvilket emellertid icke minskar förtjensten hos häfdatecknaren, som i allmänhet väl bedömmer personer och förhållanden. IT Entyclopedie moderne, afslutad af huset Didot, la Bibliotheque des chemins de fer, fortsatt af huset Hachet.e, la Bibliotheque contemporaine af Michel Levy, la Librairie nouvelle, som lofvar oss mästerstycken å I fr. volymen, samt slutligen ett stort antal srbeten af mer och mindre värde, äro det bufvudsakliga af hvad som för närvarande utgör vår bibliografiska verksamhet. Men Memoire-mavien hotar oss med en verklig öfversvämning. George Sand, Alexandre Dumas, Lamartine, doktor Veron m. fl. ba på oss inympat smittan. Ännu företer sig ingen anledning att förmoda det epidemien är i aftagande. Dagligen inträffa nya måmoire-fall. Vi äro sannerligen alltför rika på vigtiga personligheter. Bland dessa memoirer finnas likväl sådana, hvilkas utgifvande man finner ganska naturligt. Bland dessa räknar jag marskalk Soults memoirer, och hvad dem angår glömmer jag icke mitt löfte ati yttra något derom, men de tre första volymeina, som bittills utkommit, framställa endast soldaten under republiken och konsulatet, då det deremot isynnerhet är såsom politisk person under den sista regimen som marskalk Soult synes mig förtjena studeras. Det är också der jag inväntar honom. Hans skugga skall icke beklaga sig deröfver. Marskalken hade isynnerhet anspråk på att vara ett politiskt hufvud, och det tyckes mig som hörde jag honom ännu säga till mig på detta språk, som var oändligen mycket mindre franskt än hans bjerta: Je suis las dtre considere comme un homme Espåcialn. Vi ha haft en akademisk högtidlighet, som förtjenar omnämnas. Jag menar Berryers inträde. Det väntades med mycken otålighet. En hvar, som hoppades få bevista det, gladde sig på förhand åt att få böra denna stämma, som så länge genljudat från en nu försvunnen tribun, åt hvilken hon skänkt ett så stcrt anseende. Denna förväntan blef visserligen icke besviken, men den blef heller icke tillfredsställd. Hr Berryer, som är en ganska me: delmåttig tänkare, men en hänförande talare behöfver en helt annan krets än en akadem för att göra gällande sin förmåga. 4. H. (Frän Aftonbladets korrespondent.) Berlin d. 8 Mars. Den 9 Januari 1853 hade den aflidne kej sar Nikolaus i storfurstinnan Helenas palats ett sedermera mycket ryktbart samtal mec engelska ambassadören i Petersburg, Sir George Hamilton Seymour. Tro mig,, sade kejsaret bland annat, tro mig, att vi ha på våra arms: en sjuk man, en mycket sjuk man. Det vore jag säger det rent ut, en stor olycka, on han en dag skulle falla ifrån, innan alla nö5 diga mått och steg vore vidtigna. Sammanhåller man dessa ord med den stor: