Aftonbladet – 16 mars 1855, sida 2

Icke ett enda ord om Chavigny,, tänkte dansösen. Hvar kan kyrkvaktaren vara? frågade abbedissan sakta. Ett ögonblicks tystnad uppstod; ändtligen sansade fru de Villeneuve sig och återtog med af snyftningar bruten röst. Ack, min Gud! min Gud! Denna rysliga verklighet öfverträffar allt hvad jag kunnat föreställa mig! Min dotter har fallit i röfvares händer... de hålla henne fången. ... Hon är förlorad för oss!... Vi skola aldrig mera återse hennel... — Och hon öfverlemnade sig åt den mest hejdlösa förtviflan . .. Herr de Villeneuve sökte med sin vanliga godmodighet lugna henne. Se så, min vän lilla, var nu förnuftig, återtog han, ännu är ej allt förloradt. Brefvet bevisar ju att vår lilla Therese mår bra, annars hade hon icke orkat skrifva, det är klart som dagen. Sedan kan man minsann inte klaga, då man vet att flickan finns i Paris, och det bevisar poststämpeln. Nu skola vi raskt börja våra efterforskningar... jag skall röra upp himmel och jord, sätta en hel arme på fötter . . . jag vill i tidningarne utlofva tvåhundra tusen livres åt den som upptäcker hvarest min dotter är gömd, jag skall fördubbla summan om det behöfs. . . . Abbedissan steg upp. Tillåt mig först noga undersöka papperetv, sade hon och tog brefvet, hvilket den olyckliga modren ännu höll i handen. ... Det är troligt att det stackars barnet: haft någon som spionerade på sig medan hon skref ... det är möjligt... hvem vet? Nunnan satte högtidligt guldglasögonen på sin näsa och började med noggrann uppmärksamhet studera brefvet. Hon vände det på alla möjliga vis och betraktade isynnerhet de breda hvita marginalerna. Slutligen närmade hon sig spiseln hvari en stor eld flammade. Fru de Villeneuve, som trodde att hon ämnade bränna upp det dyrbara papperet, skyndade att hejda henne. Låt mig vara, min vän,, sade fru de Me