Aftonbladet – 12 mars 1855, sida 2

Hartman tände på sin lykta, anbefallde Chavigny tålamod och aflägsnade sig hastigt. Den sårade hade ännu icke återfått sansningen; han vred sig under klagande suckar på halmbädden. . Abben försökte lindra hans plågor; han lade nya kompresser kring hans panna och lät honom inandas luktsalt. Men Philip var försänkt i samma medvetslöshet, och hans konvulsiviska rörelser uttryckte otålighet öfver de trägna omsorger som slösades på honom. Abbån ville ej längre plåga sin vän, utan satte sig vid hans-sida och betraktade den lidande unge mannen med samma ömhet som en mor, hvilken vakar öfver titt döende barn. Om i detta ögonblick den, som Salomon Hartman kallade ,hämnaren,, verkligen hade velat häranas på sina angripare, hade det varit honom lätt. Der låg den vanligtvis så stolte, så djerfve och så vackre Philip de Cussan utsträckt söm ett lik; och Chavigny, den eljest så glade, qvicke Chavigny var, oaktadt den spända jistolen som låg på hans knä, i ett icke mindre bedröfligt tillstånd. Häfvudet sjönk ned mot bröstet och hans olick var slocknad. Då man såg dem så der, ensamme uti denna grotta, mera liknande en sraf, vid det svaga, flämtande skenet af ett vaxljus, skulle man hafva ansett dem redan änge utstrukna från de lefvandes antal. Timmarne förflöto, och uti abbens grymma otålighet tyckte han att Hartman redan för ängesedan borde hafva återkommit med den väntade hbjelpen.Men ingen hördes, ingen yntes. En våldsam frossa skakade emellanåt len arme ynglingens lemmar; ett sandkorn som lossnade från hvalfvet, en vattendroppe, om -föll ned på marken, var tillräckligt för tt upplifva hans hopp, men då han lyssnade örde han endast sitt hjertas slag och sin amrats ojemna andedrägt.