Aftonbladet – 12 mars 1855, sida 2

och hotar med de strängaste åtgärder, hvilka det eljest är slugt och förständigt nog att blott ytterst sällan använda. Uti denna strid stödde sig romerska hofvet på Österrike ; men nu då Piemont blifvit vestmakternas och följaktligen äfven Österrikes bundsförvandt, kan Rom icke vänta sig nå got understöd af hofvet i Wien. Man säger till och med att detta hof redan gifvit antydningar om de modifikationer, som det är sinnadt att låta inträda i sin politik, och att det specielt har tillrädt hofvet i Rom att med moderation behandla turinerkabinettet och att fästa afseende på tidernas vansklighet och osäkerhet. Franska regeripgen säges ha fört enahanda språk. Denna wieneroch pariserkabinetternas inter. vention till förmån för Piemont kan säledes anses såsom en första följd af denna stats inträde i för bundet. Då hofvet i Neapel erhöll kännedom om konven: tionen i Turin, fann det snart att denna konvention omedelbart gaf Piemont verkliga fördelar, förutom dem som Piemont kunde ernå vid fredsslutet. Nea pel och Turin äro rivaler i afseende på inflytandet uti Italien; hvad som gagnar den ena skadar den andra. Hofvet i Neapel har derför blifvit något oro. ligt och har sökt ett medel att återvinna den förlo. rade rertängen ; det har också blifvit på det enträgnaste uppmanadt dertill af hofvet i Wien. I Wien fruktar man Turins inflytande på Italien. Man före. drager Neapel, emedan man finner behag i dess politik. Hofvet i Wien har uppgifvit ett mycket enkelt medel, nemligen att konungariket Båda Secilierna, liksom Piemont, borde tillträda londonertraktaten. Piemont har förpligtat sig att uppställa en kontingent af 15 å 20,000 man ; konungariket Neapel bör utlofva en kontingent af 25 å 30,000. Medan wienerhofvet gaf hofvet i Neapel dessa råd, gingo Frankrike och England det äfven hårdt på lifvet. Det neapolitanska hofvet torde säledes i detta ögonblick stå i begrepp att fatta ett beslut af högsta vigt, och konung Ferdinand har framlagt frägan för sina ministrar och för flera högt uppsatta personer, som utmärka sig genom erfarenhet och insigter. Såsom man kunde förutse voro meningarne delade. De som voro för alliansen framhöllo de betraktelser vi nyss antydt och fästade uppmärksamheten på faran af att isolera sig. De lade äfven vigt på den neapolitanska armåns förträffliga tillstånd. Denna armå är öfver 80,000 man stark och kan utan olägenhet lemna en kontingent på 25,000 man. Alliansens motståndare hemtade sina argumenter från konungarikets egendomliga ställning. Armån vore visserligen talrik och god, men den vore knappast tillräcklig att försvara konungen, hvars myndighet oupphörligen hotas af de revolutionära agenterna frän alla länder. Konungens regering borde vidhälla neutraliteten, som ensam skulle kunna tillåta henne att fortsätta förlidet års politik, hvilken man hade att tacka för det Neapel lyckligen och utan skakningar hade genomgätt den kris, som hade upprört hela Europa och oroat Italien. Man påminde äfven om den personliga förtrolighet som förenar konung Ferdinand med kejsar Nikolaus. Denna förtrolighet daterar sig från är 1845, då kejsarinnan af Ryssland besökte Paiermo för att äterställa sin förstörda helsa; konung Ferdinand visade henne den största uppmärksamhet, och kejsar Nikolaus begaf sig 1846 till Neapel för att tacka honom. För att bevara minnet af detta förhållande har konung Ferdinand utanför en af portarne till sitt slott lätit uppställa tvä grupper hästar och slafvar, som kejsar Nikolaus skänkt honom, och bvarpå följande ord voro graverade: Fidissime perpetueque amicitie pignus. En hvar vet att konungen är mycket obenägen att öfvergifva sin neutralitet, men man tror likväl att statskonsiderationerna skola göra sig gällande och att regeringen skall besluta sig för att tillträda alliansen. 3 ENGLAND. Times meddelar följande rörande en process, som för tillfället gör stort uppseende i London: Markisen af Clanricarde, f. d. sändebud i S:t Petersburg och ledamot af ätskillige ministerer, är anklagad för bedrägeri och mened. Ar 1824 gifte sig en irländare. Handcock, som egde en årlig inkomst af 4,000 pund, med miss Kelles, med hvilken han fick tre döttrar. År 1840 inflyttade han i slottet Portumnpa med sin fru, hvilken sedan den tiden inlät sig i ett otillbörligt förhällande till markisen af Clanricarde — ett förhållande som ledde till-skiljsmessa mellan makarne Handcock. Sedermera födde den fränskiljda mistress Handcock en son, som döptes till John de Burgh (markisens af Clanricarde familjenamn). År 1843 lat hr Handeock på dödsbädden förmå sig af sin hustru och lord Clanricarde att göra ett tillägg till sitt testamente, hvarigenom hans fränskiljda hustru sattes till förmyndare för hans döttrar, och sedermera blef till och med lord Clanriearde utnämd till förvaltare af dessa tre döttrars förmögenhet. Lord Clanricarde bestämnde ät misstress Handcock en betydlig summa för hennes döttrars uppfostran; men den onaturliga modren behandlade sina döttrar på det härdaste och sätt, två af dem dogo, enligt hvad man uppgifver, i följd af denna behandling. Men alla tre hade med tillkallande af lord Clanricarde, gjort testamentariska bestämmelser rörande sin för mögenhet, cch 1851 bestämde den yngsta i ett af len ädle lorden uppsatt testamente 10,060 ät sin moder för den händelse, att hennes syster skulle lö barnlös; testamentet stadgade dessutom att hennes egendomar skulle försäljas till förmän för modren. Vid samma tid lefde mistress Handcock. på den intimaste fot med markisen, och då den ena af hennes döttrar ville gifta sig, utspridde hon en mängd nedrigt förtal om henne, och uppgaf bland annat, att hennes egen oäkta son var dottrens barn. Mistress Handcock deg 1853 plöisligt genom omättlighet och fterlemnade åt sin oäkta son 20,000 , som tillört döttrarne. Då nu straxt derpå äfven den tredje lottren dog , tillföll hela familjen Handcocks förmösenhet John de Burgh. Familjens slägtingar, sora cke ville att förmögenheten skulle tillfalla mistress Tandeocks oäkta son, klandrade testamentet säsom alskt och understucket. Förmyndarne för John de Burgh, som nu kallar sig mr Delacour, hafva erbjulit sig att afstä hela qvarlåtenskapen för 20,000 pund. Anbudet antogs oeh öfverenskommelsen har blifvit sodkänd af lordkansleren, under hvars pröfning alla örmyndarefrägor höra, likväl med den anmärkninsen, att de dokumenter som röra detta arf voro falska och bedrägligen tillkomna. Lord Clanriearde inskränke sig under hela den förargliga processen till våtsåendet, att han icke vore fader till John le Burgh, och att han, utan att mistress Handcock retat nägot derom, biträdt vid de ifrågavarande dokumenternas uppsättande. (I Daily News har ett ref af markisen varit infördt, hvilket uppgifver att la mot honom. gjorda beskyllningar äro blott förtal.) ——— — De tvenne artiklar, som lästes i Aftonblalet den 22 Februari och d. 2 dennes, angånde närvarande förhållande med våra sjöörsvarsanstanstalter, hafva till försvar för nuarande sjöministern hr statsrådet Ullners sigter och tillgöranden framkallat en utförig replik, som blifvit insänd till Aftonbladet ned begäran om dess införande i tidningen.