Aftonbladet – 12 mars 1855, sida 1

leder den nu afgångne företrädaren blef tagen. För doktor Anjous personliga karakter hysa vi för öfrigt större aktning, än att vi skulle kunna dela insändarens farhåga, att man med honom skall kunna så alldeles göra hvad man behagar. För bedömandet af hr Anjous åsigter i de rent kyrkliga frågorna har man ingen annan, ledning än det betänkande teologiska fakulteten i Upsala för ett par år sedan afgaf i anledning af de schismatiska rörelserna i de norra provinserna, hvilket betänkande, som sades hafva haft hr Anjou till författare, utmärkte sig för mycken foglighet och frisinthet. Vi sluta häraf, att om än hr Anjou i allmänhet hyllar bögkyrklighetens grundsatser, han icke är alldeles otillgänglig för den nyare tidens fordringar på eftergifter, och om det ärsannt, hvad för ingen del låter osannolikt, att han endast ogerna och: efter långt mötstånd kunnat förmås att utbyta sin lugna professorskateder mot den svårare och arspråksfullare befattningen såsom chef för ecklesiastikAepartementet, -så torde det icke vara alldeles otänkbart, att den nya ecklesiastikministern vida mindre än företrädaren kommer att böja sig för en högre insigtx, det vill säga för de högprelatensiska grundsatserna quand-möeme, . och i samma -mån mer behjerta humanitetens och upplysningens fordringar. En annan fråga är, huruvida hr Anjou har den administrativa och praktiska duglighet i förening med erforderligt deltagande äfven för de öfriga grenarne af sitt blifvande förvalthingsområde utom de egentliga kyrkoärendera, som man under nuvarande förhållanden måste.anse vara så angelägna hos chefen för ecklesiastikdepartementet. Vi vilja i det förra afseendet icke tillmäta oss något omdöme, emedan vi ännu sakna all -ledning derför: I det sednare afseendet veta vi ingenting annat om hr Anjou, än att han i en följd af år varit lärare i teologi vid Upsala katedralskola, innan :han blef först adjunkt och sedermera professor-i den teologiska fakulteten vidauniversitetet i samma städ. Skullemän höraf böra sluta, att det i afseende på skölfrågorna just är det vid Upsala katedralsköla hittills följda systemet, som kommer att läggas till grund för den nye föredragandens uppfattning åf läroverkens behof och för bearbetningen åf den nya skolordning, hvars utfärdande man åu förgäfves väntat af icke mindre än 3:ne särskilda ecklesiastikministrar efter hvarandra, så-bådar detta visserligen icke:just något.godt för-dem, som yrkat och på grund af konungens löften och ständernas beslät ännu i: det längsta hoppats en förbättring af de allmänna läroverken i en mera fördomsfri riktning. Men erfarenheten kommer väl i sinom tid attupplysa oss härom, och vi vilja ickegå den dom i förväg, som framtiden-på grund deraf må kömma att fälla. Under afvaktan deraf hänvisa vi angående de förhoppningar, :som man-i dettaroch andra afseenden-synes oss rimligtvis böra kurtna fästa vid den förnyade utnämningen af en prest till statsråd och chef för ecklesiastikdepartementet, till de betraktelser derom, som vi redan förut oförstäldt uttalet. (7) Den ofvan omtalade insändarens artikel är så lydande: Teologie professorn i Upsala doktor Anjous utnämnning till ecklesiastik-minister har således ofticielt bekräftat sig. Länge hade man bört ryktet härom, med tillägg likväl att hr Anjou svarat tvärt nej och ålldeles icke önskat att förflyttas ifrån en plats, der ban kunde i Jugn få fortsätta sin aktade lärareverksamhet och sitt författsreskap i denna riktning, till tn för honom fullkomligt främmande politisk och embetsmannaverksamhet; men nu mera biskop Reuterdahl och bre erkebiskopen släppte icke så lätt tag. Det egna häri är, att dessa herrar, som man allmänt förmodar hafva disponerat öfver det lediga ministerembetet, icke hyste det förtroende för nägon i ett eller annåt hänseende framstående personlighet inom högvördiga presteständet, som bivistat riksdagar och således ändock bar något slags aning om offentliga äreåden och deras behandling utom i kyrkan och katedern att man vågat välja en sådan, ehuru man visserligen icke der hatt nägon brist på prelatensiskt och konservatift sinnade kandidater. Säledes bar man nästan burit lika mycken fruktan för den högdraget hierarkiske, lärde professorn doktor Lindgren i Tierp, som för domprosten doktor Thomander, förmodligen emedan ingendera af dessa ansetts kunna blifva en marionett i hr Reuterdshbls hand, och bäda torde åtminstone äga nog sjelfständighet att icke vilja, och nog insigt att icke rent af behöfva följa hans ledning — med ett ord man tycks hafva sökt att för det vigtiga embetet finna en, hvad dessa åligganden beträffar, fullkomlig novis, den man kunde uppfostra och göra med hvad man behagar. TIns. har icke den ärån känna herr Anjou personligen och vill ej heller lita på andras omdömen rörande honom i annat hänseende än att han är en lärd teolog och i slika ämnen möjligen hr Reuterdahl öfverlägsen. Insändaren vill säledes ej förklara säsömalldeles omöjligt, att vederbörande ju missräknat sig, ehuru det ingalunda är troligt att de varit så illa underrättade; helst man väl känner att br Anjou var af framl. erkebiskop af Wingårds gullgossar och egentligen af honom framdragits. Men deremot vill han slå vad om hvad som, helst, att det skulle komma ätt utgöra en stor surpris för dem som maschinerat denna utnämning, om erfarenheten komme att visa ett annat förhällande än vi förmoda. Detta är likväl endast sen speciel sida af saken. Emnmera allmän synpunkt finnes; -hvarunder:den både kanvoch bör betraktas. () Se Aftonbladet n:o 5, för den 8:de Januari d. å.