Aftonbladet – 28 februari 1855, sida 3

4 TRUE applåder.) Hr Correnti (venstern): Om vi lyssna till det kalla förnuftets röst, sä finna vi att vi måste taga ett stört beslut. Hela Italien inser att denna stora strid ej kan slutas utan att. taga i anspråk alla civilisationens lefvande krafter. (Sensation). Italien inser attför närvarande gälla tålamod och fastliet vida mera än ett vildt revolvtionsskri, som skulle vara den beväpnade påfven i S:t Petersburg en ganska söt lukt. (Lifligt bifall.) Sedan 1815 beherrskas Europa af två materiella och två ideeila mskter. Eoglaod å ena och Ryssland å andra sidan: se der de treone förstnämda makterna. . De båda ideeila makterna äro auktoritets grundsatsen ä ena och frihetens grundsats å den andra sidan. 1815 års fördrag bafva helgat den förra grundsatsen. Revolutionen har tre gånger, 1821, 1830 och 1848, försökt dekretera den sednare; revoluti nen har blifvit besegrad, oc det är icke nu rätta ögonblicket att uppsöka skälen dertill; 1815 års fördrag bestå. Dessa fördrag hafva bestått till följd af förbundet emellan Ryssland och England. Nu har Epvgland, tvunget till krig, brutet förbundet, och detta är en ren vinst för Europas frihet och civilisation. Italien kan icke annat än hoppas godt af detts kri-. Man säger att kriget skulle vara förmånligt för vära fiender; men huru skulle vi kunna tro det, mine herrar? Herrskar despotismen i Wien och Berlin genom sin egen styrka och utan Rysslands stöd? Tron j att om Ryssland faller Tyskland skall örblifva eit rof för despotismen? Tron j att det segrande England någonsin kan blfva farligt för friheien, detta land som lefver af friheten? Och om RyssI-nd triumferar, om det går till Konstantinopel, hvad blir det dä af civilisationen, af friheten? Hr Casareto (venstern). Piemont bör i min tanka icke inläta sig på kriget förr än vestmakterna ställa en allmän uppfordran till de neutrala staterna, eller ock om Österrike gär öfver på Rysslands sida. Sardinska arma på Krim utgör en garanti för Öster rike, men den är ingen garanti för vestmakterna. Neutraliteten är således ingen orimlighet. Vi ha intresse vid att öfvergifva den, och jag motsätter mig traktaten isynnerhet? derföre att jag deri ser ett frånträdande af den italienska politiken., Markis de Cavour (bror till premerministern). Jag vill undersöka frögan om det närvarande kriget är rättvist och nödvändigt. I min tanka har man ej gnat nog uppmärksamhet ät denna del af saken. Jag förklarar således, det jag medgifver att kriget är rättvist, men jag tror det icke vara nödvändigt. Jag medgifver, att det är rättvist att bekämpa den norliska kolossens inkräktningsförsök. Men för att bekriga Ryssland måste vi taga parti för Turkiet, som cke är stort bättre. Det är s ledes poetiskt att säga, det det närvarande kriget är civilisationens krig mot barbariet, men det är icke fullt exakt. Äfven om ryssarne blefve Konstantivopels egare och Medelhafvets beherrskare, skulle det dröja länge ännu innan less marin kunde mäta sig med Englands mäktiga flottor. — Historien visar oss äfven att despotismen icke är af någon varaktighet. Och då jag säledes icke medgifver krigets nödvändighet, röstar jag emot traktaten. Hr Ratazzi (justitieminister). Jag tror ait man icke kan uppställa någon distinktion mellan ett rättvist krig och ett nödvändigt krig; jag känner blott en åtskilnad: åtskilnåden mellan ett rättvist och ett orättvist krig. Det närvarande kriget är icke blott rättvist, utan äfven lämpligt och tillbörligt, och jag sluter deraf att det är nödvändigt. Uti konventionen af den 10 April säges, att Frankrike och England icke söka någon ersättning, utan att de förena sig för att skydda den europeiska jemnvigten. Kunna då vi för vär räkning yrka på ersättNogar, som makterna utir)ckligen förklara sig icke alse.n Hr Tecchio (venstern). Jag talar emot traktaten. Tio mänader hafva förflutit sedan traktaten af den 10 April 1854 afslöts; blott en enda regering har slutit sig till denna traktat, och denna regering är den sardinska. Hvad Sverge och Danmark icke gjort, det har vär regering hastat att göra. Hvilka skäl gifver man oss för att rättfärdiga detta beslut? Intet. Man säger: för att kufva Ryssland fordras en koalition mellan alla Europas stater; men hvarföre skall då en sä liten stat som Piemont skynda att deltaga i en koalition, som ännu ieke är halffärdig? Visserligen bör man önska att ryssafhe blifva kufvade; men skola 15,000 tappra piemontesare lyckas i det som misslyckats för fransmäns, epgelsmäns och turkars tapperhet? Samma dag som traktaten undertecknades i Turin, förklarade. lord John Russell i underhuset, att Österrike kunde mot Ryssland sända 500,000 bajoaetter. Hvad som isynnerhet är af vigt för vestmakferna, det är att förmå Österrike till krig mot Ryssland. Alliansens försvarare ha låtit förstå, att vär traktat gör vestmakterna denna vigtiga tjenst, ty genom denna traktat förvissas Österrike att det icke skall blifva anfallet af den piemontesiska armån. Der är då traktatens hemlighet afslöjad. Hittills har Österrike icke undertecknat något ofoch defensivförbund med de tvenne vestra makterna. Traktaten af den 2 Dec. är något helt annat. Jag skulle önskat att miaisteren gjort Frankrike och England den verkliga och stora tjenst som Piemont kan göra dem; det vill säga gifvit sitt löfte om en stark beväpnad neutralitet. Piemonts beväpnade neutralitet skulle under alla förhållanden blifva vestmakterna till gagn. Piemonts oeväpnade neutralitet skulle hindra Österrike från att kunna blifva farligt för de tvenne vestra makterna. En piemontesisk armå vid Tessin skulle göra det absolut omöjligt för Österrike att gå att understödja Ryssland. Om, ä andra sidan, Österrike förenar sig med Ryssland, blir Piemont Frankrikes och Englands mäktigaste bundsförvandt och gör Österrikes allians ned Kyssland onyttig och föga farlig. Den förutsättningen att Österrike skall ingå ett förbund med vesimakterna är hvarken trolig eller sannolik. Man har helt öppet yttrat till generalstaben i Verona, att man aldrig skall draga svärdet mot Ryssland, som 1849 åt österrikiska huset återgaf Unsern Kan väl Österrike hysa någon verklig sympati ör den npärvaran e franska styrelsen? Eller för engelsmännea? Elier för denne lord Palmerston, som le österrikiska tidningsrne aldrig upphört att skymfa ? Men antagom att ett sådant österrikiskt-franskt engelskt förbund kommer till stånd. Kunde man väl lita derJå? Historien visar på ett ovedersägligt sätt, att Österrike tror sig stå öfver traktaterna, och ati det ryter dem så snart det finner sädant för sig förmånligt. I Paris borde man isynnerhet icke glömma hvarken 1805, 1809 eller 1813. General Durando har jttrat, att den piemontesiska expeditionen till Orienten skall öka kronans ära. Jag äter pästår, att landets väl kräfver, att hela den viemontesiska hären stannar i Piemont. Betänken, mina herrar, hvilka ssmyetsförebråelser man skulle erfara om vår armå vid nägon inträffande händelse vore aflägsnad. General La Marmora skul!e då fälla sårar på den lager ban skördat så långt från sitt fådernesiand. Mot en beväpnad neutralitet har man anfört blott en invänning af någon betydenhet. Man säger att Frankrike och England icke skulle kunna utan oro se Piemont under vapen. Denna invändning har något sken för sig, men håller icke profvet af ett närmare skärskådande. Finnes här i landet en enda man som föreslagit att vi skul:e anfalla Österrike så länge Frankrike och England med denna makt stå i vänskapliga förhållanden? Ingen röst har höjt sig ibland oss för att föreslå något sådant... Den verkliga garantien för Österrike ligger, mina herrar, uti landets sunda förnuft. Slutligen förklarade hr Tecchio med synbar rörelse,