Aftonbladet – 28 februari 1855, sida 3

SIT JON I OIDCB, CAR alt de storsta OtaDyuUHeterna bland dessa, skall öfvertaga högs a ledningen. Furst Ghika i Moldau lärer ärna klaga hos österrikiska kejsaren öfver det brutala beteende som åtskilliga kroatiska afdelvingar af len österrikiska ockupationsarmen visat. Sardinska deputeradekammarens debatt om Sardiniens förbund med vestmakterna. (Slut frän gärdagsbl.) Hr Cavella (venstern, deputerad för Genua) utbredde sig vidlyftigt om de vådor för landet och de förluster för bandeln, som skulle blifva en följd af kriget. Han fullföljde derefter sålunda: Expeditionen till Krim är ett beklagligt misstag; hvarföre då förena oss i detta företag, som, om det icke är fullkomligt misslyckadt, visserligen är svårt att utföra? Om kriget blir långvarigt, riskera vi att befinna oss afväpnade just i det ögonblick då vi hafva största behof af försvar. Äfven kan man med skäl supponera att afsändningen af våra trupper till Krim är en följd af Österrikes råd. Dessa äro de faror och de offer traktaten medförer. Hvad beträffar ersättningen, så finnes ingen sådan att få. Vestmakterna hafva intet intresse uti att gifva oss fördelar. Det nuvarande kriget är icke ett krig för grundsatser, utan ett krig för intressen. Vi hafva intet derpå att vinna. Det nuvarande kriget är icke ett krig för civilisationen. Fördragen af 1815 hafva gifvit en absolut öfvervigt åt England och Ryssland. Då dessa intressen en gång blifvit grundade, så måste de ock en gång komma i strid. Se der rätta orsaken till detta krig. Ryssland vill slå sig ned vid Bosporen, förblifva herskare öfver hela Europa; England vill ej förlora suprematien till sjös; se der de intressen som täfla. Frankrike å sin sida vill slita de traktater som afslötos emot detsamma för att hindra det vara hvad det var under Carl den store och under Napoleon. Se der det intresse som nu förmår Frankrike till krig. Österrike vet att det icke är en nationalmakt, utan en aggregation af folk, som ej vilja fördraga dess ok ; det ser sin undergång uti Rysslands öfvervälde vid Donau; detta är skälet, hvarföre det förklarar sig emot Ryssland. Preussen är fientligt emot Österrike till följd af tysk afundsjuka. Kan man tro på varaktigheten af en allians, baserad på intressen som kunna förändras? Försigtigheten gör det således till en pligt för ministrarne att icke hals öfver hufvud införlifva sig med vestmakterna. I min tanka bör Piemont således vidblifva sin italienska politik och under närvarande förhällanden ej frångå sin neutralitet., Premierministern Le Cavaur: Den värde hr Cabella har sagt, att fördraget troligen blifvit ingånget till följd af Österrikes föranledande, och att det sannolikt vore en följd af traktaten i Wien af den 2 December. Jag förklarar att England i medio af December har begärt af oss att få underrätta Österrike om de med oss å bane varande underbandlingarne. Detta är ett bestämdt bevis att vårt förbund icke är en följd af fördraget i Wien den 2 December. Hvad angår det behöfliga skyddet ät vår handel, så var det onödigt att derom tala i fördraget; det förstås inunder. Och i sjelfva verket har franska utrikesministern förklarat, att han afsändt nödige order till skydd för vår handel på Platafloden, i Stilla hafvet och andra trakter., Hr Farini (centern): I de europeiska jemnvigtsfrågorna innefattas äfven nationalitetsfrågorna, och det finnes ingen vigtigare jemnvigtsfråga än den orientaliska. Grefve Della Margherita påstår att det nuvarande fördraget är ett tillägg till 1815 års fördrag ; jag tror att en oundviklig följd af det nuvarande kriget är sönderslitandet af 1815 års fördrag. Det nuvarande kriget måste nödvändigt vara förberedelsen till nya fördrag. Man mäste betrakta Ryssland på samma gäng i dess religiösa, militäriska och politiska förhällanden, uti sammanfattningen af alla dess tendenser, från hvilka czaren sjelf icke kan frigöra sig; och det är sålunda ingen öfverdrift att säga, att Ryssland vis-å-vis vär civilisation representerar barbariet. Sålunda är orientaliska frägan en fråga om vär vesterländska civilisations motständ emot de österländska folkslagens öfversvämning. Det onda, mot hvilket man så snart som möjligt bör skaffa bot, — det är Rysslands hotande öfvervigt öfver Europa. Ryssland har alltsedan är 1815 hka litet som förut låtit något tillfälle till ntvidgning obegagnadt gä förbi, det har aldrig försummat att öka sitt religiösa och politiska inflytande. Under det kejsar Alexander proklamerade konservatismens grundsatser i Europa, underbläste han revolutionselden i Grekland, icke för att konstituera ett starkt helleniskt konungarike, men för att försvaga turkiska kejsardömet och sedan blifva dess arfvinge. Dä kejsar Nikolaus. uppstigit på tronen gjorde äfven han fredliga försäkringar. Ferdinand TEste, som var skickad för att lyckönska honom, skref med hänsyftning på kejsar Alexanders sentimentala och mystiska karakter: kan (Nikolaus) är icke mystiska. (Munterhet.) Det är utom tvifvel att kejsar Nikolaus hyllatfallt förtryck, all despotism, all reaktion. Jag skall ej tala om Polen; det är alltför sorgligt. Då kriget med Polen stod i lifligaste brand, sade kejsar Nikolaus: ,intet medlidande med rebellerna, med de otrognar; de otrogna voro katoliker, mine herrar, oeh czaren tillade: polackarne äro fyra) millioner, vi äro fyration. Då 40, sedan 50, nu 60, i morgon kanske 80 millioner. Sädan är mannen, mine herrar, sådant systemet, sådan är faran för Europa. (Ganska bra! ganska bra!) Men, säger man, hvad har Italien att skaffa med den europeiska jemvigten ? En af de olyckligaste följderna af 1815ärs fördrag, mine herrar, är Italiens olyckliga tillstånd. (Ja! Ja!) Om man vill ästadkomma en förmur emot Ryssland, måste man drifva Österrike mot östern och göra Italien till en förmur för den vesterländska jemnvigten. År 1815 förstorade man Piemont för att deraf göra en förmur emot Frankrike. År 1815 förökade man österrikiska infytandet i hela Italien. Öch alla som regerat detta land, man måste medgifva dem det, bafva med rysning känt detta infiytande; till och med vår värde kollega grefve Della Margherita gör jag denna rättvisa. (Munterhet och ibållande rörelse.) Kriget angår säledes oss, ty det är ett krig för EuroI pas jemnvigt, för civilisationen, och indirekte äfven för Italiens jemnvigt. Den ärade grefve Della Margherita påminde om Rysslands välgerningar emot huset Savoyen. Den värde hr Cabella gjorde mig den äran att citera några dokumenter, som jag offentliggjort i min Italiens Historia. Men voro Rysslands tjenster oegennyttiga? Var Suwarow lifvad af en ren kärlek för vårt land? Capo dIstria talade liberalism iczarens namn; Nesselrode sade motsatsen åt Joseph de Maistre. Ryssland har velat göra Piemont till ett hinder för Frankrike, men det har aldrig velat gifva Piemont öfvervigten i Italien; Ryssland har alltid velat att Österrike skulle ega denna öfvervigt. Men Österrike? Jag har alltid trott att Österrike skulle biträda vestmakternas förbund. Österrike l: skall, enligt min tanke, draga svärdet emot Ryssland. I stället för att vara förskräckt derför, säger jag: låtom äfven oss draga vårt svärd, lätom oss draga det förr än Österrike. Viljen j hafva förebråelsen att det heliga Italiens namn icke skall blifva nämdt i Europas blifvande kongresser. (Ganska bra, ganska : bra!) Om j icke gillen fördraget, ären j alltjemt dömda till neutralitetens svaghet; och jag säger vidare, hvartill skola vapnen gagna? Skulle man lemna er under vapen för att angripa Österrike? (Sensation.) Vi böra deltaga i kriget. Då vi föra vära vapen på Orientens fält, ditföra vi en fri stats styrka, under det andra stater, förla nade genom despotismens verkHinsa, Ern dömde SN Ido hot TVå 4 fra måne