Aftonbladet – 28 februari 1855, sida 2

dare handling än den afvikelse från en af .verldslig myndighet antagen ritual, som innefattas uti de kyrkliga oordningar, hvilkas bestraffning här åsyft:s. Lagstiftaren har således här för det första begått det logiska fel att sammanblanda tvenne alldeles olika qvalifikationer eller arter af brott, och för det andra förvillat sig i omdömet öfver dessa olika arters straffbarbet. För vår del kunna vi svårligen fatta, huru en lag kan, i och för sig betraktad, vara behäftad med gröfre brister, utan afseende uti förevarande fall på opinionen i öfrigt, angående nyttan af religionsfrihet eller behofvet af religionstvång mom ett fritt och upplyst samhälle. Det oaktadt hafva högsta domstolens flesta ledamöter lemnat ifrågavarande förslag utan anmärkning. Justitierådet Alexandersson har deremot afgifvit följande klara och förträffliga yttrande: Icke har minsta tvifvel kunnat uppstå angående tillämpligheten af 1 kap. 2 S M. B. i afseende på verkligt gäckeri med så heliga föremål, som döpelsen och nattvarden. Den föreslagna lagförändringen afser något helt annat, nemligen, på sätt af motiven kan inhemtas, att bestraffa personer, som, i fråga om sättet för sakramentens bruk, skilja sig ifrån den öfriga församligen, af enfald och missförstånd, men af rent uppsåt och som äro färdiga att göra sig till martyrer för sin tro. Sådana mål äro otvifvelaktigt af den mest ömma och grannlaga beskaffenhet. Att emot dessa olika tänkande använda böter och, i brist af tillgång dertill, kroppsstraff, synes vara en bana, på hvilken: lagskipningen visserligen redan är inne, men der, efter mitt omdöme, de vidare stegen snarare borde tagas tillbaka än framåt. Nämde söndringar från. den allmänna kyrkan skulle måhända kunna ordnas under en tidsenlig dissenterlag eller göras mindre framstående och i viss mån undanrödjas genom tillåtelse för presterskapet att, hvad ritualen angår, såsom i fråga om begagnande undantagsvis af vissa delar utaf den ibland bemälde svaga och oupplysta kristne åberopade gamla handboken, gå deras särskilda behof och innehafvande ståndpunkt till mötes. Men i allt fall böra efter min åsigt både lagstiftaren och domaren följa den i Regeringsformens 16 8 uttalade kloka och upphöjda grundsats, hvilken försäkrar om samvets och religionsfrihet, så vidt, genom utöfningen deraf, icke samhällets lugn störes eller allmän förargelse åstadkommes ; ett förhållande, som ingalunda kan sägas ovilkorligen inträffa vid hvarje, utan prest och utan stöd af särskildt stadgande, förrättad döpelse eller utdelning af nattvarden och som, derest det verkligen inträffar, måste vara att behandla och bedöma efter 1 kap. 3 eller 4 M. B., med dit hörande författningar, men i allmänhet icke kan hänföras under 2 S om gäckeri. Till följd häraf och då i öfrigt emot förslaget förekommer att anmärka, hurusom detsamma blifvit så uppstä!dt, att om än dopets förrättande eller nattvardens utdelande och anammande, utan presterligt biträde, bevisligen skett af gäckeri och Jättsinnighet, sådant ändock ej skulle kunna bestraffas första resan, eller med mindre detsamma, oaktadt varning, förnyas, likasom också, enligt hvad andra mom. föranleder, gäckeri eljest med sakramenten eller med gudstjensten och Guds ord sannolikt skulle komma att första gången, innan varning föregått, blifva ansvarsfritt; cn lagförändring, som ej torde vara hvarken åsyftad eller. välbetänkt, finner jag mig icke böra å förslaget tillstyrka nådigt bifall. Justitieråden Gyllenhammar och Qvensel förklarade, att då, enligt förevarande förslag, sådant justitieråden uppfattat det, den, som utan nödfall låter döpa sitt barn af annan än prest, icke skulle fällas till ansvar, och således oordningen i detta hänseende endast falla den till last som utdelar döpelsens sakrament, men justitieråden ej kunde finna skäl till olika lagstiftning då fråga är om nattvardens sakrament, så att, i detta fall mer än i det förstnämnda, ej allenast den som utdelar, utan ock den som anammar sakramentet skulle bötfällas, kunde justitieråden, af denna anledning, för sin del ej tillstyrka antagandet af förslaget. Vi hafva oss icke bekant huru snart detta vigtiga mål förekommer till afgörande i Konungens konselj, men om någon anledning, såsom det allmänt berättas, finnes till den förmodan, att urtima riksdag möjligen ännu under loppet af sommaren kan vara att förvänta, så torde det åtminstone icke vara någon fara med dröjsmålet,, helst man nästan kan slå vad att om detta ärende, innan det förekom till afgörande jos Rikets Ständer, fått den fallständigare utredning, som det sedermera erhållit, resultatet af Ständernas beslut kommit att blifva ett helt annat än det nu slumpvis vunna, i allt fall med en, åtminstone inom tvenne stånd, högst knapp majoritet af några få röster. — Högsta domstolen har i dessa dagar ytterligare förehaft tvänne andra af Rikets Ständer beslutade lagförändringar, nemligen: 1:o angående upphäfvande af förbudet mot bevistande af främmande religionsbekännares gudstjenst ; 2:o om den ändring i kyrkolagens 25:te kapitel. angående prestmöten, att dessa, i stället för hvart år, skola inom hvarje stift hållas endast hvart tredje år; att biskopen eger inskränka tiden för den vid mötet föreskrifna disputationen i rent teologiska ämnen, med preses, respondenter och opponenter; att utom dessa ämnen må under gemensam öfver