Aftonbladet – 28 februari 1855, sida 2

jag erkänner öppet att herr de Lussan handlat som en sann adelsman., Dessa erkännanden voro en skyldig gärd af tacksamhet för Philips sjelfuppoffring, men hvad kan ej en uppretad qvinna? Fru de Villeneuve, ännu darrande för den fara hon lupit, afbröt med bitterhet: Jag ber er, mina herrar, först böra vi veta huru herr de Lussan kunde vara så väl underrättad om den fara som hotade oss, jag uppskjuter mina tacksägelser tills den saken blifvit förklarad. Den förolämpande misstanke som dessa ord innehöllo, förmådde i detta ögonblick ej uppreta Philip. Endast slumpen, min fru, upplyste mig om denna fara, svarade han kallt. Oaktadt de svåra fördomar ni har emot mig, fru de Villneeuve, kan ni ej anklaga mig att hafva gräft de underjordiska gångarne, hvars sammanstörtande endast varit orsaken till hotellets undergång... Mitt åliggande är slut, min närvaro är ej längre nödvändig, jag går.n N Han bugade sig artigt och aflägsnade sig hastigt. I detta ögonblick påträffades herr och fru de Villeneuve af folket som sökte dem. Man hade trott dem, jemte den unge hertigen af Beausset förlorade, och deras räddning ansågs som ett underverk. Snart voro de omringade af ett stort antal främmande personer och grannar, och de måste anropa polisens hjelp, för att hindra plundring af de dyrbara effekter som funnos bland gruset. Genom en lycklig händelse hade ingen omkommit. Philips rop och det dån som föregick hufvudbyggnadens instörtande hade jagat invånarne på fiykten, och som vi redan sagt voro domestikbyggnaderna, belägna inom f. d. Grandmesnilska området, föga skadade. Det