Aftonbladet – 27 februari 1855, sida 1

dertill i första rummet medverka. Svenska nationen kan då först blifva en stark enhet, närden stränga kastskilnaden mellan allmoge och s. k. ståndspersoner upphört. Nu ligger det i sakens natur att närmandet måste ske från den förras sida, och den ståndscirkulation, som hos oss är önsklig och praktisk, består ej i ett allmänt antagande af långrockar och knäbyxor utan deri att allmogen mer och mer införlifvar sig med medelklassen i tänkesätt, odling och intregsen. Denna början är redan gjord; skiftesstadgan, den nya folkskolan och andra lagstiftningsåtgärder hafva underhjelpt saken, och den skall såsora vi hoppas ytterligare befrämjas genom den nya bränvinsförordningen och den väntade stängselstadgan. Alla dessa förändringar verka ytterst derhän att upphäfva skilnaden mellan stånden derigenom att de så småningom nedrifva skiljerouren mellan herrskapsupplysning och bondeupplysning, mellan herrskapslandtbruk och bondelandtbruk. Jordbruket, landets ädlaste och vigtigaste handtering, måste upphöra att söndetfalla i ett fullkomligare och ett ofullkomligare, och på alla punkter och inom alla klasser göra sig till godo den högre insigt som den ständigt stigande vetenskapliga och tekniska odlingen med hvarje dag erbjuder detsarama. Ibland de yttranden, fom i stängselfrågan varit inom hushållningssöllskaperna afgifna, synes oss ett skriftligt anförande af hr häradshöfding Hessle till Elfsborgs läns södra hbushållningssällskap vid dess sammankomst den 15 dennes, särdeles upplysande, såväl i afseende på frågans juridiska som ekonomiska sida, hvarföre vi här upptaga detsamma i dess helhet, så lydande: FHindrad af embetsgöromål att d. 15 denna -:månad personligen deltaga uti det till samma dag utlysta sammanträde för öfverläggning om bhushållningssällskapet affordradt utlåtande uti frågan om stängsel skyldigbetem, utbeder jag mig vördsamt få härmedelst tillhandagå med några ifrån min erfarenbet hemtade upplysningar, hvilka möjligen kunna bidraga till lösningen af nämde fräga. I fordnoa tider hafva skogsoch betesmarkerne icke uppskattats till något egentligt värde, emedan de intagit största delen af landet och ansetts så outödliga att deras-afrödjande och odlande till sädesoch foderväxter tillräknats jordbrukaren såsom en synnerlig förtjenst. De skattläggningar gom öfvergått nya hemman visa ock att bestämmelsen af jordens grundränta blifvit uteslutande grundad på sä kallade inegorna eller inrösningsjorden. Dä all utmark fordom bestod af lands-, häradseller socknealimänningar, härleder sig häraf och åf grundsatsen för skattläggningarne att i rikets allmänna lag och äldre författningar icke ifrågasättes anvan stängsel, än den om byarnes inegor. Först i sednare tider, sedan allmänningsbrauket upphört, bar stängselskyldigheten emellan grannar i både inoch utegor blifvit föremål för lagstiftning, dervid föreskrifterna, i anseende till landets betydligt skiljaktiga beskaffenhet, ledt till en mängd förvirrade begrepp om grunderna för stängselskyldighetens utdelning eraellan jordegare. Så hafva iskifteslag, derinom stängsel fördelats, egarne af de större lotterne på somliga ställen kommit att till största delen kringgärda de mindre lotterna, dä deremot egarne af mindre lotter på andra ställen, i följd af en ogynnsam belägenhet, fått upprätta löngre och kostbarare högnader, än de förmätt underhälla. Vanligen bar sä tillgått, att sedan den så kallade utringen blifvit uppmätt och efter hemmantal skiftad, alla mellansträngar sammanslagits i en summa, och denna, efter verkställd gradering, delats aritmetiskt emellan delegarne i grund af delaktigheten i jorden. Deraf har följt att en jordlottsegare stundom fått inhägna ej blött hela sitt egna skifte utan derjemte ett stycke emellan två andra åelegare i skifteslaget. Då i lag sägs att den bögnadssleyldige skall ansvara för all den skada som den enes kreatur tillskynda den andres gröda, då bevisas kan att hägnadens bristfälliga beskaffenhet icke kunnat hindra de obevakade kreaturen att intränga på eit ifrån betning fredadt område, följer vidare deraf att om (hvarpå exempel gifvits) det faller den ene eller begge de jordegare in, emellan hvilka en tredje häller stängsel, att nedrifva, uppbränna eller annars förstöra samma stängsel, egaren deraf måst ensam vidkännas upprättelsen af skadan, med bänvisning att få taga sitt åter af den det vederbör, som dock sällan kan bevisligen ätkommas, Att dessutom stängsels hållande bela året igenm ernellan inegor på begge sidor, som blott några veckor höstetiden betas, är ett ganska dyrt nöje, begripes lätt, likasom den enfaldigaste kan uträkna att kostnaden för dylik stängsel stiger mängdubbelt öfver den till vallgång, om än vallbjonets lön måste utgöras med en riksdaler för hvarje dagsverke. Hvad har pu kreatursegares förmån, att genom stängsel befria sig ifrån skyldigheten att hafva akt om kreaturen, förorsakat? Å Jo bland mycket annat skadligt har detta vållat att 1:o den slöe jordbrukaren derigenom blifvit frestad att försumma ett omsorgsfullt bruk af sina inegor. Han har bållit ett större antal kreatur, än han med fodret ifrån inegorna kunnat väl vinterföda, i beräkning att, sedan ban svält fram djuren öfver vintren, få tidigt på våren utsläppa dem på bete och vidare svälta fram dem öfver sommaren, deraf blifvit odugliga krestor och en oumbärlig gödsel gått förlorad; 2:0 skogsplantorna afbetats och med skog och ljung bevuxna marker, stundom lofligen och stundom olofligen, för betets skull, blifvit afbrända och så förbrända att skog derå under flere mansåldrar icke kan uppväxa, men fredandet af skog emot betning, som ä så vigtigt för återväxten, aldrig ifrågakommit eller ens blifvit påtänkt; 3:o kreaturen, såsom lemnade atan tillsyn, blifvit rifae och dödade af rofdjur, på hvilket sätt, enligt i allmänna tidningarne kungjorde statistiska officiella uppgifter, mångtusentals kreatur gå ärligen förlorade; 4:o den för vårt kalla klimat oumbärliga skogen numera blifvit så utödd att fara är ä färde att landets beboende ej kan fortsättas, derest icke någon gräns snart sättes emot det rådande skogsatrotningsraseriet; 5:o uppsättande af en otalig mängå grindar öfver allmänna landsoch farvägarne, till hinder för de trafikerandeoch ett lätt tillgängligt medel för illgerningsmän att kunna anfalla, råna och röfva resande. Blefve nu stängselskyldigheten förvandlad ifrån en jorden åliggande last till en personel skyldighet, inträdde ett alldeles omvändt förhällande.: För närvarande eger hvar och en, stor eller liten jordlottsegare stängselvitsord, och att egaren till kreatur bör akta dem sä, att de icke tillfoga annan skada utgör undantag ifrån allmänna regeln. Ett sådant undantag finnes stadgadt uti påbudet om ersättning för den skada lössläppte kreatur vintertiden tillfoga, ehuru stadgandet sällan kan tillämpas, emedan lagstiftaren icke sagt hvad tid som under vinter bör hänföras, och latityd-systemet, som naturens Herre bestämdt för vintern i norden, icke kan underordnas mensklig lagstiftning. Det beslut Rikets höglofl. Ständer fattat att aktbållandet på kreaturen, så att de icke göra skada, skall utgöra allmänna grundsatsen och stängselskyldigheten derifrån undantag, stödjer sig fördenskull, efter min erfarenhet och min mening, på full sanning och rättvisa, och kan jag icke annnat än med tacksamt erkännande af allt detta goda Rikets Ständers sä beskaffade visa åtgärd åsyftar, i underdånighet tillstyrka Kongl: Maj:ts nådiga bifall dertill. Härigenom hetages in icke iordegare som anse stängVM MM ML . ka mn bot ER Pr MA JD JR, DD te pt Rå I DR OR fo DA ————L te Ae es ads MA -. EL in Nr må ir fn