Aftonbladet – 26 februari 1855, sida 2

vakade till och med en gammal portvaktare. förhoppning att ej vara igenkänd, gick Philip in, han ville fråga efter fru Durand, första kammarfrun, då han några steg derifrån varseblef hofmästaren samtalande med portvaktaren; denne hade alltför ofta sett Philip för att ej känna igen honom. Den unge mannen skyndade att gömma sig och beslöt att vänta tills samtalet skulle sluta och hvar och en återvände till sin pligt. Men samtalet förlängdes och regnet blef allt häftigare. Philip tog sin tillflykt i den mörka gången som förenade de begge hotellen. Der stod en stenbänk, af hvilken de gamle grefvarne Grandmesnil fordom betjenat sig då de skulle stiga upp i sadeln för att på mulåsnor begifva sig till parlamentet. Philip närmade sig bänken... en svart massa rörde sig i skuggan, en mensklig varelse reste sig upp framför honom och en darrande röst utropade: Barmhertighet ! barmhertighet! Nu varseblef han en gammal tiggerska, som hade utvalt detta ställe för att skydda sig mot stormen och regnet. Hon. var insvept i en trasig kappa; man. kunde endast se hennes gula, fårade ansigte, djupt liggande ögon och magra hand, som hon sträckte ut åt den förbigäende. Detta möte var ej angenämt för Philip; men han förstod. huru olycklig denna arma varelse måste vara, för att vid denna tid och under detta förskräckliga väder nödgas anropa den allmänna barmhertigheten. Han rördes till medlidande och sade vänligt: Det är för sent att tigga nu, min goda qviona; det regnar starkt och ni skall snart vara genomvåt. Gå härifrån; om ni ej har någon bostad, så se här tillräckligt för att skaffa er en. Och en silfverpenning föll i tiggerskans smutsiga hand. Hon kastade en blick på almosan och började skarpt fixera Philip, öfver hvilkens ansigte reverberlyktan kastade sitt sken; hon frågade honom lifligt och pekade på hotellet: