Aftonbladet – 24 februari 1855, sida 2

nar på att snart kunna tacka er... Jag kommer ihåg, tillade han leende, att ni skall gifva mig förklaring öfver en viss biljett som jag i går afton fann under mina tänder, ni skall visa mig helgonen och krigarne som hafva fattat lansarne och sköldarne för att befria mig? Skratta ej,, sade abben bittert, det är skrifvet: Ve den lättsinnige! De, om hvilka ni talar, finnas omkring er, ehuru ni ej ser dem, och det skulle vara lika svårt att förneka deras makt, som att förneka dagens ljus. ... Skratta ej, de tillvägabringa stora händelser och ni skall blifva upphöjd om ni. ... Men ni har ej besvarat min fråga: är ni färdig att vid min första kallelse begifva er till det ställe som skall blifva er hänvisadt? Alltför gerna min bästa abbå; men jag ville endast veta . . . Det är nog, jag har ert ord och den rätttroende ger ej sitt ord förgäfves. Philip visste ej hvad han hade lofvat och nästan förskräcktes öfver abbens allvarsamma utseende. Ögonblicket var ej passande för att begära förklaringar. Fångvaktaren hade skaffat en vagn hvari han nedlade den frigifne fångene saker. 1 det ögonblick då Philip skulle uppstiga i åkdonet drog herr de la Croix sig några steg tillbaka, för att ej störa afskedet mellan far och son. Den gamle gjorde ett kort uppehåll i sina beräkningar och funderingar huru han skulle hämnas på den svarta musketören Saimson och omfamnade vänligt sin son. Au revoir min gosse, stör mig ej alltför mycket, om du vore en man, som hvar och en annan, skulle du i mig finna en förträfflig far! Men det hör ej hit. Nu är du utom Bastiljen och åter fri att stöta dig med polisen. Det är allt för bra, men akta dig i alla fall, ... ty manar man ännu en gång in dig i ett statsfingelse, blir det ej så lätt att få dig ut igen.n Ni har då vågat hela ert anseende för min skull min far? Icke för det; men konungen är sjuk, och