Aftonbladet – 23 februari 1855, sida 2

TESEALID SESERUEGIIRvA ft TEE VER RBIvee er hvad ögonblick som helst stöta på den ryska armn eller de rysk: förposterna. Vi genomtägade landet, son liknade en fullkomlig ödemark, på en sträcka af 300 (eng.) mil. Hundratrettio mils väg följde vi Trajausvallen, på gränsen af Dobrudscha. Vi marcherade 120 mil utan att se en enda mensklig varelse. Der fanns icke ett enda bebodt hus; der kunde icke apptäc as ett enda djur, undantagandes sådana som leiva i de vildaste trakter. Sedan jag förvissat mig om att ryska armån hade återvändt genom Babadagh och sedan jag inberättat derom till öfverbefälhafvaren, fullföljde jag en högst intressant marsch, patrullerande längs Donaus stränder, till Rustschuk och Silistria och återvände derefter genom Schumla, denna stora fästning, som ofta blifvit anfallen men aldrig tagen, hvilket också är naturligt då den i sjelfva verket är fullkomligt ointaglig. Efier vär återkomst från dessa trakter till Varna kom order att gå till Krim. Och detta var, jag mäste utsäga det, ett ridderligt företag — ett värdigt mål för tvenne stora och mäktiga folks ärelystnad. Straxt efter det vi landstigit på Krim skickades jag med en betydlig styrka af kavalteri, artilleri och infanteri för att syka afskära en rysk kavalleriafdelning, som förmodades befiana sig på marsch irän Simferopol, landets hufvudstad. Jag är ledsen att nödgas säga det företaget icke lyckades, af det enkla skäl, att jag aldrig kunde få rät på ryssarne. (Skratt) Två eller tre dagar derefter kom den ärofulla affären, slaget vid Alma. Här voro, enligt mitt anspråkslösa omdöme, de mest fulländade förberedelser till anfall vidtagna. — — Hela aftären blef med ens helt enkel. Våra infanterikolonner, som marscherat till anfall i fullkomlig ordning, utbredde sig ögonblickligen på tre linier och tägade utför höjden, vadade öfver floden, ryckte framåt i den skönaste ordning, best2go höjden på motsatta sidan, marscherade rakt på batterier som syntes oiotagliga och fördrefvo med bajonetten en rysk armå om 45,000 man inom det korta tidsförloppet af två och en half timma. Det vapen vid hvilket jag tjenade hadeicke äran taga någon betydligare del i denna aftår. Vi sutto länge på våra hästar under en häftig eld, och i denna ställning bevittuade vi våra kamraters ärorika bragder. (Bifall,) Kort efter denna händelse inträffade striden vid Balaklava. Olyckligtvis öfvergäfvo vära turkiska allierade vid stridens början ganska hastigt sin position utan att ba uthållit någon strid. Sent på eftermiddagen erhöll jag befallning att angripa fienden i dalen. Den ryska styrkan i dalen bestod af en lång linie af kanoner, uppställda i batterier. Jag mottog denna befallniog, mylord, och jag åtlydde den. (Stormande bifall.) Jag meddelade sjelf denna befallning till den under mitt befäl stående brigaden. Jag befallde den sätta sig i rörelse; jag befallde den att rycka fram; jag befallde den att anfalla ryssarne i dalen. Och som det var min pligt att gifva denna befallning, så gaf jag den, och ehuru jag genast kände mig djupt bedröfvad deröfver, är jag viss att jag sedermera skulle varit det ännu mer om någonting bade hindrat mig att fullgöra det öfriga af min pligt, som var att dela faran med mina soldater. (Högljudt bifall.) Jag delade all den fara de hade att utstå. (Nytt bifall.) Vi ryckte ned utför en sluttning af mer än tre qvarts mils väg med batterier som kastade bomber, kulor och kartescher, med ett batteri på vår högra flank och ett annat på den venstra, och marken på hela sträckan betäckt med ryska skarpskyttar; så att, då vi kommit på femtio yards afständ från mynningarne af de ryska kanoner som gifvit eld på oss, voro vi i sjelfva ver: ket omgifna af en enda eldflämma, utom det att skarpskyttarne sköto på oss i flanken. Då vi ryckte uppför höjden började artilleriets korseld att spela i vär rygg. Vi hade sålunda en häftig eld i fronten, i ryggen och på bäda flankerna. Vi höggo in ibatteriet — vi passerade det — (högljudt bifall) — de tvenne regementen som gingo i teten nedhöggo ett stort antal af de ryska artilleristerna. Uti de två regementen som jag hade äran anföra voro samtliga officerare, en enda undantagen, antingen dödade eller sårade, eller hade de fätt sina hästar dödade eller särade. Dessa regementen följdes af andra linien, bestående af tvenne andra kavalleriregementen, hvilka fortsatte nedhuggandet af de ryska artilleristerna. Derefter: kom tredje linien, hvilken bestod af ett ytterligare regemente, som försökte att fullborda det verk som blifvit brigaden förelagdt. Jag tror att verket utfördes med stor framgäng. Resultatet var, att denna kär af 670 man lyckades genombryta det ryska kavalleriet, som vi sedermera erforo var 5200 man starkt, och sedan vi genombrutit denna massa, vände vi om och drogo oss samma väg tillbaka, dervid tillfogande det ryska kavalleriet så mycken skada vi möjligtvis kunde. Då vi återvände uppför samma höjd från hvilken vi nedkommit vid anfallet, voro vi utsatta för samma eld och löpte samma fara som vid anryckandet. En mängd af vårt folk nedsköts, karlar och hästar dödades, och flera bland de olycklige som förlorat sina hästar nedskötos under det de försökte att undkomma. Men hvilka känslor erforo de som återkommo! (Här öfverväldigades talaren synbart af rörelse.) Af hvarje regemente äterkom blott ett litet detaschement, två tredjedelar af manskapet hade återkommit; och när de återvändande nädde spetsen af samma höjd frän hvilken de nyss förut hade börjat anfallet, skallade från deras glesnade hop tre hurrarop af triumf och glädje öfver den bragd de utfört (högljudt bifall). De hade ridit öfver ett ryskt batteri och anfallit en der bakom stående oräknelig skara af ryskt kavalleri (bifall). Det har blifvit sagdt att det britiska kavalleriet är högst underlägset och fordrar en fullständig reform — att det har dåliga officerare, enär det kommenderas af personer af för hög rang i landet, och att det borde förses med bättre officerare. I afseende härpå är jag af den mening, att jag svårligen tror ni skall kunna finna någon officerskär som egoar mer omvårdnad åt sitt folk än den som nu finnes, eller att ni skall påträffa nägra regementen i verlden i hvilka råder en sådan ömsesidig tillgifvenhet mellan officerare och manskap som uti det britiska kavalleriet. Officerarne äro ständigt redo att bidraga till sörjandet för soldaternas behof. Soldaterna äro så fästade vid sina officerare, att hvarthelst dessa officerare föra dem på ärans bana, dit kan man vara viss att de följa. Vid det jag slutar, vill jag endast tillägga att hos dem som lyckades undkomma vid den kavallerifäktning hvarom jag talat, ha uppstätt betraktelser frän hvilka de ej kunna frigöra sig. Jag tror att en hvar som deltog i denna affär och varit lycklig nog att öfverlefva den, mäste känna, att det var blott genom försynens vård som han räddades utur den största dödsfara man någonsin kan föreställa sig. Dessa tvenne tal, Napiers och Cardigans, hafva i England gjort högst olika intryck. Cardigan har på sitt vunnit i popularitet hvad Napier förlorat på sitt. Amiralens skarpa och, såsom det allmänt anses, otillbörliga yttranden om regeringen och amiralitetet hafva också redan fått ett officielt svar uti lord Berkeleys af oss i går omnämda yttrande i underhuset. Lordens genmäle var af ungefär följande innehåll: Ingen kunde mer än han beklaga, att hans gamle och tappre vän sir C. Napier varit nog indiskret att hälla ifrågavarande tal. Sir Ch. Napier har ingalunda erhållit någon skrapa, lika litet som regeringen fråntagit honom hans kommando. Ej heller är det sannt att regeringen sökt drifva honom att lättsinnigt angripa någon fästning i Östersjön; å andra sidan har det stått honom fritt att angripa hvilken af dessa fästningar han helst velat, i händelse detta synts honom lämpligt, och amiralitetet har förklarat honom, att landet väntade af honom att han skulle med sin flotta emot fienden utföra allt hvad med densamma