Aftonbladet – 23 februari 1855, sida 2

regeringen. Man när upphatt es NDNOgL SSra CmMot mig, och i stället för att hejda detta skrik har regeringen till och med understödt och uppmuntrat det. I det ögonblick då det blef bekant i England och Frankrike att den fransyska truppkären skulle bege sig hem, och dä det i följd af ärstiden var omöjligt att uträtta någonting utan attsätta flottan på spel, blef regeringen missnöjd och befallte att ett krigsråd skulie hållas. Ännu har väl aldrig någon hört att ett krigsråd slåss. Men det var också alls icke nödigt aft drifva oss dertill. Saken blef emellertid i hela sitt omfång fullständigt och grundligt undersökt utaf en marskalk af Frankrike, en fransysk amiral, en fransysk ingeniörgeneral och ej mindre än tre britiska amiraler, och de förklarade alla med en mun att det var omöjligt att gå längre och att om vi gått längre, hade vi utsatt oss för nästan säkra nederlag och förluster. Britiska amiralitetet var ej nöjdt dermed, utan lyssoade till en ingeniörofficers räd, och jag erhöll befallning att hälla ännu ett krigsråd, för att utröna hurovida fransyska officerare och britiska amiraler kunde vara benägna att öfvergifva sin egen mening och antaga amiralitetets. De engelska officerarne funno sig förnärmade af förslaget. Hade det varit min önskan att höra en brigadgenerals af engelska ingeniörkären mening och öfvergifva min egen, så stod det mig öppet genom brigalgeneralen Jones närvaro. Men det var ej min afsigt, och äfven den fransyske amiralen vägrade naturligtvis att hålla ett nytt krigsråd. Han sade: Jag har redan yttrat min åsigt och ingen ingeniörgenerals mening, han mä vara engelsman, fransman, tysk eller från hvad land som helst, skall föranleda mig att ändra äsigt om ett anfall, som helt enkelt har karakteren af ett anfall till sjös. Regeringen der hemma var icke tillfreds härmed. Den fransyske ingeniörgeneralen skickade ännu en rapport hem, som gjorde saken ännu tydligare och i hvilken vi alla instämde, och sålunda återvände dä de fransyska trupperna till Frankrike. Jag tror och drar ej i betänkande att uttala dev, att om vi ännu en gång inträngt i Finska viken, i stället för att återvända hem, skulle hela flottan gätt totalt förlorad. Men ej nöjd dermed, gjorde jag ännu ettbesök i Finska viken, för att ännu en gång rekognoscera fäst ningen Kronstadt, en af de starkaste fästningar i Europa. Det var i September, och denna mänad i Östersjön är lika bister som November här och på öarne i Kanalen. Jag hemskickade derpå en rapport I angäende den med mycken noggrannhet företagna . rekognosceringen, en rekognoscering under hvilken ständigt den tanken hade föresväfvat mig, att jag måste göra allt som var möjligt, för at motsvara engelska folkets förväntningar. I det ögonblick, då den falska underrättelsen om Sebastopols intagande kom i omlopp, hette det också: ,Hvarför går icke amiral Napier bort och tar in Kronstadt och Petersburg? Ja, man har till och med frågat mig: Hvarför går ni ej och tar Moskau? (Skratt.) Nu har jag visserligen aldrig trott, att amiralitetet kunde instämma i detta skrik. Jag säger, att jag aldrig väntat, att detsamma kunde vara så lägt och försktligt att ansluta sig till skriket, för att göra en sjöofficer förhbatlig, som gjort allt, som stod i hans makt, för att förskaffa sitt fädernesland ära och rykte. (Hör!) Hvad har jag gjort? Jo, jag har tillställt amiralitetet en klar och detaljerad redogörelse för de ätgärder, som efter min åsigt voro nödvändiga, för att intaga l Sveaborg. Det kan ej vara er mening att jag här skulle uttala dessa åsigter. Nog af, jag hade framlagt två särskilda förfaringssätt, af hvilka det ena, efter min åsigt, skulle hafva en säker framgång till följd, det andra återigen medföra flottans förstöring. Hvad gjorde nu amiralitetet? Jag nämner dettas, på det ej nägot missförstånd må uppstå, ty om regeringen ännu bar en gnista af sjelfkänsla uti sig, så måste hon i ögonbliczet afskeda mig och jaga mig ur tjensten. (Skratt ) Jag säger, att amiralitetet förvrängde mina ord. Det gjorde ej blott det, utan tillsände mig de mest irriterande bref, som nägonsin kunna skrifvas. Det frågade mig, med hänvisande på (den falska) underrättelsen om Sebastopols intagande, hvarför jag ej intog Sveaborg, och hvarför jag ej gjorde det och det, och Gud vet icke hvad? Det erhöll min skrif velse, med antydan hur Sveaborg skulle kunna intagas, den 4 Oktober eller samma dag på hvilken underrättelsen om Sebastopols intagande inträftade i Eogland: Den 9 Oktober, 5 dagar sednare, anlände underrättelsen, att Sebastopol icke var intaget; men amiralitetet hade ej den öppenheten och ärligheten, att nu skrifva till mig och ursäkta sig hos mig. Nej, hvad det gjorde, var fastmer att det förvrängde mina skriftliga yttranden med hänseende till planen för Svea: borgs intagande. Det var mig dock något för mycket magstarkt (skratt och bifall); jag är ej en man som täligt fördrager en förolämpning. Jag gjorde de kraftigaste föreställningar, men oaktadt alla mina föreställningar, envisades amiralitetet i sitt påstående, att jag vilsefört detsamma, Hvad kunde jag väl nu göra? Jag ville ej låta tvinga mig till företag, som jag ogillade, särdeles då sir James Graham, under bela tiden jag var i Östersjön, oupphörligt hade uppmanat mig att taga mig i akt för klippmurarne, att ej sätta hennes mojestäts flotta på spel, tillika erinrande mig derom, att då jag öfvertog kommandot, beskyllde mig somliga för att ej vara nog försigtig, men försäkrande mig tillfka, att jag enligt hans mening bevisat mig som en fulländad öfverbefälhafvare. Sedermera kommo likväl bref af den mest sårande och nedsättande beskaffenhet, som någonsin blifvit tillställda en officer, och jag omnämner detta specielt i den förhoppning, att det mä blifva allmänt kunnigt och att sir James Graham deraf må blifva förhindrad att ånyo bekläda första amiralitetslordsplatsen i nägon ministår. Jag framlägger det för allmänhen och önskar att densamma må erfara, att om jag följt sir James Grahams råd, skulle flottan ovilkorligt blifvit qvarlemnad i spillror i Östersjön. Jag vill bevisa detta för hela verlden, och om sir James Graham har en enda gnista af heder uti sig, skall han aldrig intaga sin plats i amiralitetet, förrän saken blifvit fullt utredd. andra sidan vill jag erkänna, att jag ej vidare har rätt att tjenstgöra och ait jag med allt skäl bör utstrykas ur marinofficerarnes rulla, om jag ej i hvad jag här framlagt bållit mig vid sanningen. (Bifall.) Jag bar begagnat mig af första erbjudna tillfälle för att offentligt afgifva denna förklaring och jag är fullkomligt beredd att inför underhuset försvara mitt handlingssätt, i den händelse detsamma skulle finna sig föranledt att uppfordra mig dertill. Den derefter af lordmayorn föreslagna skålen för britiska armån samt för grefve Cardigan, besvarades af grefven, som dervid, i motsats mot sir Charles Napier, försigtigt. undvek att fälla något omdöme om det sätt hvarpå öfverbefälet och kriget i allmänhet föres, ehuru han ej döljer sin tanka om det dåraktiga uti anbefallandet af det af honom kommenderade, sorgligt ryktbara kavallerianfallet vid Balaklava. Då grefve Cardigans tal i alla händelser utgör ett intressant bidrag till det närvarande krigets historia, intaga vi detsamma i sin helhet, Grefven yttrade: Hr lordmayor, mina damer och herrar! Jag tillstår att jag känner mig ganska förlägen, ty en mängd stridiga känslor tränga sig mäktigt på mig. Vid det jag tackar er för det sätt hvarpå J hafven mottagit den öreslagna skålen, tillkommer det mig att fästa er uppmärksamhet på händelser som nyligen timat på Krim, och jag känner mig förvissad att en nyligen förefallen träffoing i denna del af verlden är den förnämsta orsaken till det vänskapsfulla mottagande jag i dag fått röna. Men hågkomsten af den sorgliga och olyckliga förlust vi ledo vid detta tillfälle och af det stora antal af tappra officerare och soldater, hvilkas lif olyckligtvis uppoffrades för landet, är bland de känslor som mest trycka mitt sinne. Jag har vidare att anmärka, att det är ganska svärt att Ra nt omm Jat 2 Kan närklanda krvimot mutan att