Aftonbladet – 21 februari 1855, sida 2

tluru är det med min lilla flicka ? frågade han vänligt och kysste henne på pannan. Hvad bar händt dig? Fan anamma... jag vill icke se dig gråta ! Det är således på det der sättet som ni uppfattat edra faderliga pligter, min herre! utropade fru de Villeneuve förargad. Ar det på det viset ni bör begagna er myndighet öfver det uppstudsiga barnet? Ni minnes då icke längre hvad min utmärkta vän abbedissan i Val-de-Gråce sagt er! Generalförpaktaren bortstötte sin dotter, ordnade sitt krås och antog en hållning som han ansåg majestätisk. Det är sannt, sade han. Min fröken, svara oss genast... Hvarthän ämnade ni er denna timma med den afskyvärda Durand, en gemen krångelmakerska, som jag ämnar jaga ur huset... det vill säga om fru de Villeneuve tillåter det. Durands tur kommer sedan; nu gäller det först vår otacksamma dotter... Behagar fröken hedra oss med ett svar ? Den stackars Therese kunde ej tala; snyftningar. qväfde hennes röst. Bortstött af sin far, hädad af sin mor, hade hon kastat sig ned på en stol, hvarest hon lemnade fritt lopp åt sina tårar. Min väns, sade generalförpaktaren blygt till sin fru, vi skrämma det arma barnet. Borde vi icke börja med mera mildhet? Så der är ni jemt, min herre! Alltid blind för den envisa flickans konster och upptåg . . . Men gudskelof, jag är här och förbjuder er alt en hårsmån vika ifrån den plan jag zifvit er för ert uppförande., Generalförpaktaren upptog detta som en tillåtelse att i början få använda godhet. Han gatte sig bredvid Theres-, fattade hennes händer och erfor snart af den oskyldiga flickan