Aftonbladet – 21 februari 1855, sida 2

draga sig till minnes. Men aldrig hafva vi deremot kastat skulden för ryska eller i allmänhet ofosterländska zfsigter, vare sig på Svensk2 Tidninger eller någon annan af våra politiska vedersakare. Vi anse Svenska Tidningen i detta afseende vara lika god svensk som någon annan, och om vi underlåtit att särskildt protestera mot Christianiapostens ofvanbemälta omdö.ne, så var det helt enkelt af det skäl att vi i ett simpelt tidningsreferat, och efter hvad vi sjelfva klart och bestämdt uttalat, ansågo en gsgådan protest fullkorligt öfverflödig. Men efter saken sålunda kommit till tals, tveka vi ej att förklara, det vi anse Christianiapostens yttrande om något ryskt partis tillvaro i Sverge i den ofvan anförda meningen, eller Svenska Tidningens målsmanskap för något sådant parti, sakna all befogenhet. Deremot kunna vi ej gå så långt att frånkänna de yttranden, som ansedda norska tidningar fälla öfver omständigheter hvilka sammanhänga med dagens stora politiska frågor, deras stora betydelse, och det intresserar ej ringa den svenska allmänheten att få se hvad den norska pressen i detta afseende tänker, icke minst Christianiaposten, som här anses representera företrädesvis det bildade norska embetsmannaståndets tänkesätt, och som det visserligen icke fallit Svenska Tidningen sjelf in att rangera bland den mindre ansedda pressens organer. Det starkt accentuerade yttrandet från ett sådant håll mot samma neutralitet som samma norska blad för några få månader sedan ifrigt förordade, saknar icke sin märkvärdighet för svenska läsare, ej heller den dager hvari samma blad nu betraktar allt förordande af en ovilkorlig neutralitet. Det torde äfven för Svenska Tidningen sjelf 2j sakna intresse att se huru sådana förordanJen taga sig ut när de betraktas på något afstånd. Ett ännu mer specielt intresse kan iet ha för Svenska Tidningen att erfara huru hon betraktas i förhållande till det politiska parti, hvars hufvudmän framträdt såsom bönemän för hennes ekonomiska upprätthållande. Jetta parti, sammansatt af den smidiga hofkonservatismen, representerad af förre chefen för H. M. Konungens hofförvaltning och f. d. guvernören för H. K. H. Kronprinsen, af den bögprelatensiska konservatismen, representerad if HH. H. erkebiskopen, af den förstockade konservatismen, representerad af kammarherren Nils Tersmeden, af den medgörliga borgmästarekonservatismen i borgareståndet, företrädd af detta stånds talman, och slutligen af den mera sjelfständiga byråkratiska konservatismen hos presidenten i kammarrätten och f. d. ledaren af den rättrogna skaran på riddarhuset; — detta parti, som så bevekande ålagt sina politiska trosförvandter att upprätthålla Svenska Tidningen, såsom organ för de upprätthållande sambhällsläror de sjelfva bekänna, är intet ryskt parti, önskar helt visst Sverges ära, storhet och sjelfständighet i afseende på Ryssland fullt ut så mycket som man kan begära. Men det må vara i viss grad lärorikt så väl för partiet sjelft som för dess skyddsling inom pressen att se i hvad dager det ställt sig inför det norska broderlandet, och Svenska Tidnixgen, hvilken, äfvenledes i dagens nummer, anmärker på det engelska torypartiet att det låtit sina publicistiska organer gå under eller sjunka till betydelselöshet, torde redan hafva fulla skäl att föga lyckönska sig till det högförnäma beskyddet, ja måhända till att rätt lifligt instämima i den bekanta bönen Gud bevare oss för våra vänner c. För öfrigt bjuder rättvisan att tillägga, det Svenska Tidningen i sina båda sista nummer innehållit ett par insända uppsatser i alldeles motsatt syftning möt dem som föranledt Christianiapostens yttrande, nemligen utgående på att bevisa omöjligheten för Sverge att längre hålla sig utom den allmänna europeiska rörelsen mot czarväldets kringskansningsbegör, och på ett särdeles läsvärdt och upplysande sätt framställande de oerhörda kränkningar ryska regeringen tillåtit sig mot de från Sverge afträdda provinsernas invånare i de dem genom fredssluten högtidligt tillerkända rättigheter, hvilkas bevarande eller förtrampande Sverge icke kan helt likgiltigt åse. Så vidt vi erinra oss är det första gången som Svenska Tidningen lemnat rum för en insänd artikel i denna bestämdt krigiska syftning; detär möjligt att plats för sådana åsigter ej blifvit i samma tidning förr än nu begärd, men i hvilketdera fallet som helst saknar dess införande, just nu, oaktadt det frusna Aländska hafvet, ej sin märkvärdighet.