Aftonbladet – 21 februari 1855, sida 1

. Törngrens vid Kungsbackern; i W. A. Lindströms, atan; i H. Kroks, N:o 21 Storgatan; i P. 34. Hööks införes ingen annons och för större stilar beräknas rier, som Frankrike, Österrike eller Ryssland. Men svårligen skulle någon enda engelsman ha lust att byta bort Habeas corpusakten, juryinrättningen, domareembetets oberoende, förvaltningens och embetsmännens underordnande under lagen och ansvarighet inför domstol, den fria föreningsoch yttranderätten, pressfriheten och parlamentet såsom det är, med alla dess brister och ofullkomligheter, — att, säger jag, byta bort alla dessa saker mot en talrik, väl organiserad, väl exercerad och väl anförd arme, — om England ej på annat sätt kunde förskaffa sig en sådan armå än genom föryttrandet af sina frioch rättigheter, om det endast kunde er hålla en kejserlig här för priset af en kejserlig despotism. Om en yttre despotism i samhällsskicket och folkets största möjliga ofrihet vore medlet att bekomma den bästa, slagfärdigaste och segerrikaste arme, så borde vi hafva sett helt andra bragder af den ryska armån vid Donau under Gortschakoff mot Omer Paschas improviserade, oöfvade trupper. På slagfältet hafva de engelska trupperna uppväckt hela Europas största beundran, vid Alma, vid Balaklava, vid Inkerman. Till det beklagansvärda skick hvari så tappra trupper nu befinna sig är furst Mensckikoff lika så oskyldig som den ryska armåorganisationen och kejserliga despotismens centraliserande embetsmannavälde. Det är den anglobritiska folkkarakterens inre, solida, : sedliga, sträfsamma och uthållande verksamhet som ger det engelska väsendet sin halt och sin betydelse. I detta ögonblick befinner sig England ej i någon angenäm belägenhet; det måste häfda sin ställning såsom en af verldens första makter. Emellertid har dock landet redan förr befunnit sig i större trångmål. Rom och det romerska herraväldet voro utsatta för helt andra faror och hafva dock visat sig höga och stolt rest sig ur verkligen förtviflade omständigheter, som förde dem på undergångens rand och ställde dem mellan vara och icke vara. Så stor är Englands fara ännu icke; hvad det hittills förlorat kan och skall det ersätta. Den Aberdeenska förvaltningen har drifvit kabinettspolitik å la Metternich och velat föra ett riktigt kabinettskrig. Den skydde att vädja till nationalkraften, emedan denna, en gång uppkallad, fordrar att nationalintressena kämpas för, i andan af det nationella, till stora mål, som löna uppoffringar och ansträngninm gar, syftande ärebegäret; emedan den söndersliter trånghjertade beräkningars hämmande väfnad och heldre har förklarade fiender än falska skenbara vänner. Folket har tvungit det Aberdeenska kabinettet att offensift uppträda mot det moskovitiska öfvermodet som hotar England på bryggsn mellan Europa och Asien. Folket har i parlamentarisk ordning störtat detta kabinett; det fordrar för kriget en krigsman i spetsen i stället för en fredsman; det vill att när England förer ett krig skall verlden hafva sina ögon fästade på dess regering och veta att hon går i land. med hvad hon företager sig. Disraeli och Palmerston hafva båda omsorgsfullt rustat så till, att koalitionen af 1852 endast kunde lemna rum åt en ny koalition af Februari 1855. Disraeli talade ej så som räknade han bestämdt på att inom kort blifva Palmerstons embetsbroder; men han anmärkte att aldrig hade någon haft något emot en koalition af förtjenta männer af olika partier, så snart de blott öfverensstämde i sina åsigter om vissa politiska hufvudfrågor, och erinrade derom att Palmerston var tory före reformbillen och grefve Derby ursprungligen hörde till whigarne. Palmerston betraktade sig afgjordt såsom en man af det nya kabinettet. Låt ropet mot en koalition icke blifva alltför högljudt, varnade han underhuset. Under de politiska partiernas i landet närvarande ställning kunde det svårligen lyckas att bilda ett kabinett starkt nog för att med stöd hos parlamentet bära regeringsaffärernas börda, så vida det ej i mer eller mindre mån byggdes på koalitionsgrundsattsen. Annu betydelsefullare voro hans slutord. Parlamentet skulle följa nationens exempel, som enstämmigt fordrade att kriget skulle föras med eftertryck och energi och icke slutas under andra vilkor, än att framtiden tryggades mot återkommandet af de faror hvilka nu hade nödgat England att gripa till vapen. arlamentet skall sätta de nya ministrarne, Ide må heta hvad de vilja, i stånd att bringa landets vilja och önskningar till verklighet, fJoch icke låta Europa säga att en konstitutionel regering icke är 8å väl egnad att leda ett folks angelägenheter som en regering byggd på andra grundsatser. Parlamentet skall ej låta den åsigten uppkomma att England icke lär mäktigt nog att bekämpa svårigheten af en Istor kris; att en nation vore utur stånd att dvisa sin energi och handla med ihärdighet, Jag vill fara till den gamle, gode hertigen de Villeanier: han är mvcket omtvekt nå haf.