Aftonbladet – 20 februari 1855, sida 1

NMNlilg ANcCaA NVvalandra, OCh Soverge ICKE langit kan få bibehålla neutraliteten. Vi hafva för ett sådant all redan tagit för gifvet att, så väl i följd af sakernas tvång som i följd af allmänna tänkesättet i landet, icke mer än eh väg finnes att beträda, så vida viicke vilja se vår handel totalt förstörd och oersättliga skador inom kort tid oss tillfogade, hvaribland först och främst kanhända förlusten af de örlogsfartyg vi nu ega. Om deremot den antydda vägen beträdes, eller Sverge förenar sig med vestmakterna, så äro deras flottor, såsom vi sett, ensamme mer än tiliräckliga att hålla Ryssland i schack; och det är såle!es ända-J? målslöst att vår regering till dessa redan öfverlägsna flottors förstärkande bekostar förbyggande och utrustandeaflinieskepp; hvaremot det synes ganska sannolikt att dessa makter vore vida bättre betjenta med att de tillgängliga medlen i större proportion användes på utrustande af fartyg tillhörande skärgårdsvapnet, med bombkanoner eller andra för ändamålet tjenliga skjutpjeser. Man känner ju ock så väl hvad amiral Napier härom yttrade under sitt besök här i Stockholm, som också att de engelska och franska amiraliteterna för närvarande äro sysselsatte med förfärdigande af sådana grundgående fartyg som kunha passera inom skären. Att ett biträde af 50 å 60,000 af våra dugliga och tappra soldater samt 150 å 200 af våra berömda kanonslupar skulle blifva för ifrågavarande allierade af vida större nytta än de få linieskepp hvarmed vi kunde öka derås flotta, synes ligga utom allt tvifvel, oeh att på samma gång vida mera uträttades för egt lands försvar i en framtid, torde icke heller blifva svårt att längre fram ådagalägga, så vidt som omdömet får bildas på grund af förhållanden som ligga inom allmänhetens syhdkrets. Efter denna korta öfverblick kan det ej vara utan intresse att i minnet återkalla hufvuddragen af de vexlingar som frågan om sjöförsvårssystemet undergått hos statsmakterna. Vi skola icke gå tillbaka till Ehrehsvärds tid eller till en erinran om den oförgätliga tjenst som skärgårdsflottan gjorde fosterlandet under det s. k. förra finska kriget och genom segern vid Svensksund; emedan det är kändt att allt detta från ena sidan bemötes med den invändningen att ångkraften då ännu icke var applicerad till sjöförsvatet och att denna åstadkommit helt andra fördringar o. s. v. Vi förbigå derföre till och med den lifliga strid som fördes vid 1823 års riksdag emellan framl. excellensen Balzar Bogislaus von Platen, för skärgårdsvapnåt, emot amiralen, sedermera statsrådet friherre J. Lagerbjelke, som uppträdde för linieflottan, och skola endast hålla oss till de sednaste tiderna, för att lemna läsaren tillfälle att bedöma på hvad ståndpunkt denna för nationen vigtiga sak nu befinner sig. Under de sista åtta åren hafva trenne särskilda systemer för sjöförsvaret blifvit i kongliga Propositioner framlagda till RBikets Ständer; det första, som man kan kalla statsrådet friherre Gyllengranats, vid 1847-1848 årens riksdag; det andra statsrådet grefve von: Platens vid 1850—1851 årens riksdag, och det tredje nuvarande sjöministern herr statsrådet Ullners eller, gsåsom det äfven kallas, Prins Oscars system, som framlades vid nu sednast förflutne riksag. Statsrådet friherre Gyllengranat byggde sitt förslag på sjöförsvarets sammansättning iaf ånglinieskepp, ångfregatter, ångkorvetter och en af ångfartyg bogserad skärgårdsflotta. Våra nu egande linieskepp skulle deremot utrangeras efterhand som de blefve obrukbara, utan att någon egentlig kostnad under tiden skulle på dem nedläggas; äfvenså de s. k. kanbnskonertarne eller däckade kanonsluparne. Hufvudsakligen samma grundsats, ehuru i inskränktare skala hvad ångskeppens anskaffande: beträffar, synes hafva ledt statsrådet grefve von Platen i dess framställning, som åsyftade att med åsidosättande af linieskeppsförsvaret, hvartill våra krafter enligt erfarbnheten visat sig otillräckliga, använda tillgångarne hufvudsakligen till utveckling af ett kustförsvar, hvilket Sverge bevisligen mäktåde underhålla. Äfven i detta förslag ansågs någon kostnad icke böra nedläggas på underhållet af linieskeppen. Skiljaktigheten i de båda förslagen varatt det ena syftade att bilda en ej obetydlig linieskeppsångflotta; det andra att alldeles utesluta den såsom en särskildt för sig bestående afdelning af sjöförsvaret, men förstärka skärgårdsflottan. Båda kommo dock öfverens deruti, att ej nedlägga någon kostnad å en materiel, som för framtiden icke är användbar, och såsom sådan utmärkas i båda förslagen våra nuvarande linieskepp och de däckade kanonsluparne. Hr statsrådet Ullners förslag, eller den tredje och sednaste kongl. propositionen åter, äskade medel icke allenast till underhållande af den af de två föregående sjöministrarne utdömda materielen, utan äfven till verkställande deraf på ett så grundligt sätt, att han beräknar det dessa linieskepp per medium skola uthärda i 20 år från år 1857 eller till år 1877 och de däckade kanonsluparne under 9 år från samma tid, eller till år 1866, ehuru skeppen äro byggda emellan år 1783 och 1832, då kölen sträcktes till det yngsta af skeppen. Man finner häraf, att i följd af de inflytelger, som på dem sednaste tiden gjort sig gällande, en snart sagdt fullkomlig reaktion inom sjödepartementet inträdt, emot det system, som till en del antogs af friherre Gyllengranat: men modifierades af grefve von Platen; och deraf uppstår den naturliga frågan: på hvilka antagliga skäl stödjer sig denna reaktion, som hotar att kosta landet så mycket penningar, och skall någon:ing dermed uträttas? Mycket betydliga summor äro redan för detta sista förslags verkställande utlagda, hvarigenom en större utveckling och kompletterande af skärgårdsförsvaret i samma mån hindrats, utan att man dervid gjort afseende på de obestridliga förhållanden, som nyss här ofvan blifvit antydda angående Sveroes ställning i de olika fallen under inträf1 n: ÅA ig ti