Aftonbladet – 20 februari 1855, sida 1

hvari männen af facket å ena och andra sidan sökt framställa de olika vapnens öfvervägande fördelar. Men såväl de fordringar, hvilka de olika systemerna göra på landets hjelpkällor och de skattdragande, som inflytandet af en i den ena eller andra riktningen företrädesvis följd plan på försvarets verksamhet, ger en giltig anledning, äfven för den som står utom sjelfva yrket, att åtminstone söka göra sig reda för hufvudmomenterna i tvistefrågan och den ståndpunkt hvarpå dess praktiska lösning för tillfället befinner sig. Pet första, hvarom ingen strid lärer finnas, är, att det vore en förträfflig sak för Sverge om det hade tillräckliga tillgångar i penningar att underhålla en örlogsflotta, lika stör med den engelska, eller åtminstone med den ryska flottan i Östersjön, samt tillräckligt folk att bemanna densamma. Men som det från alla sidor medgifves ait detta är en omöjlighet, så måste man välja en annan utgångspunkt, och denna måste blifva, att taga i betraktande de tillgångar som kunna dispöneras för ändamålet. Dessa tillgångår kunna för någon gång ökas. genom beviljande af utomordentliga anslag och kreditiver, för hvilkas betäckande lån, med invisningar till betalning på framtiden, upptagas. Men enhvar begriper att alla sådana tillfälliga ansträngningar måste räknas såsom undantagsförhållanden, emedan det icke går an att fortfaratide skuldsätta riket. Det normala förhållandet måste vara, att utgifteroa till försvarsväsendet, likasom till den civila förvaltningen, lagskipningen, kyrko-, skoloch medicinalväsendet m. m., skola betäckas af de årligen ingående skatterna; och om dessa icke kunna -utan utsugande af folkets.produktionskraft ökas betydligt öfver sitt närvarande belopp, så inses det äfven, att de befintliga årliga tillgångarne måste utgöra normen eller måttstocken för den omfattning, hvarutöfver man icke utan våda kan sträcka sig. Ehuru denna sats i sig sjelf är ett axiom, torde det dock icke vara öfverflödigt att behålla i minnet några fakta som sätta dess riktighet utom allt tvifvel. Linieskeppen, ämnade att möta fienden uti öppnasjön och der med honom sammandrabba, äro, synnerligen med tillhjelp af. sednast gjorda uppfinningar och med ångkraftens begagnande, förträffliga krigsmaschiner för detta ändamål; men vilkoret för att en flotta af sådana skepp skall kunna uträtta något väsentligt är, enligt sakkunnige mäns och erfarenhetens sammanstämmande vittnesbörd, att den ock skall i skeppens antal och styrka någorlunda kunna mäta sig med fiendens. Öfverallt der icke fartygens beskaffenhet eller manskapets öfning är särdeles olika kan det, om ejalltförutomordentliga omständigheter inträffa, anses sannolikt att en mindre flotta blir slagen och förstörd eller tillfångatagen af en större, emedan båda hafva det öppna hafvet till slagfält, och följaktligen hvarken fältherrens strategiska anordningar eller de stridandes mod och dödsförakt kan utjemna olikheten i den numeriska styrkan så, som fallet ofta är till Jands. Ett färskt bevis på sanningen häraf hafva vi ock nyligen haft deruti, att Ryssland, som allt sedan czar Peters tid med så mycken ansträngning och kostnad upparbetat sin flotta, enligt uppgift i sista Almanach de Gotha till seztio linieskepp, icke af dessa har haft den ringaste nytta emot vestmakternas förenade flottor, utan måst låta skeppen ligga instängda. inom sina befästade hamnar, såväl vid Finska viken som vid Svarta hafvet. Med hela denna stora och dyra flotta har ryska kejsaren icke ens kunnat skydda något:handelsfartyg, eller hindra blokaden af en enda hamn; och de hafva således i sjelfva verket varit mera till skada än gagn, dels genom de ofantliga summor som medtagas till derag underhåll och utrustning, dels derföre att de borttaga från den öfriga försvarsstyrkan omkring 50,000 man förutom en högst betydlig styrka i garnisoner, för att emot fientligt anfall skydda de hufvudsakligaste sjöetablissementerna. Detvisar sig också nu att, likasom förhållandet var i Sverge åren 1808 och 1809, Ryssland af alla sina fartyg kan till strid begagna endast sina kanonslupar, ett vapen, för hvilket kejsaren af Ryssland nu åter begynt göra stora ansträngningar. Tänker man sig åter ett krig mellan Sverge och Ryssland utan deltagande från vestmakternas sida, så är det, i följd af samma nödvändiga förbållande, som nyss åberopades, omöjligt att våra sju eller åtta linieskepp skulle kunna uträtta någonting verksamt för ett slutligt resultat emot Rysslands mer än tredubbla örlogsstyrka. Om ett försök till batalj vågades, så skulle befäl och manskap på dessa skepp utan tvifvel ådagalägga ett kallblodigt hjeltemod, men likväl nödgas duka under för nödvändigheten, d. v. s. för de fientliga kanonernas öfverlägsna antal — och hvilken oerhörd förlust hade icke dermed möjligen på en enda dag drabbat fosterlandet, sedermera i allt fall lika blottstäldt, som om det aldrig egt någon örlogsflotta, och med många års tunga uppoffringar samt allt hvad dermed: på annat sätt hade kunnat uträttas, med ens fruktlöst förspillda. All anledning är således för handen, att om ett sådant krig uppstod, dervid Ryssland sannolikt icke skulle försumma att i första rummet söka vinna den stora fördel som det kunde hemta af att hafva förstört vår flotta, återstode för våra befälhafvande intet annat parti såsom det omtänksammaste, än att handla såsom kejsaren af Ryssland å sin sida nu gjort emot vestmakterna, eller, att låta flottan ligga stilla i Carlskrona och till dess räddande söka försvara Kungsholms fästning, om denna belägrades. Eller finnes väl något att invända emot denna logik? Om det i följd häraf måste antagas att den linieskeppsflotta, som Sverge, äfven i förening med Norge, i bästa fallet kunde åstadkomma med förkärlek för detta vapen, i sig sjelf föga eller ingenting kunde uträtta utiett krig mellan Sverge och Ryssland ensamt, så fö LR Fö — RR RR OK ER OA KIKAR DR AA RNE fr Fr PA I I Jöng bn ot RR NE frn NL VR KR ch TA SERA LR — Bö KR AA TR RS KR PR Få re Bg frrDT bör mn LA Pr Kf I Ön ge SR jr Kn ÅN RR fr förekommer det oss, såsom vore det ännu l: