Aftonbladet – 20 februari 1855, sida 1

Hallanaen. Jet ar nemligen icke mera nägon strid derom, att såväl England som Frankrike nästan helt och hållet frångått systemet att bygga sådana linieskepp, som äro konstruerade för att framdrifvas endast med segelkraft. I deras ställe byggas nu skruflinieskepp för ångkraft (fastän tillika försedda med segel). Dessa skepp äro långa och smala med mindre tackling än segellinieskepp af motsvarande kanontal. I början af öfvergången ifrån segellinieskepp till skrufskepp, hvilket var omkring år 1848, blefvo i England några, som vi tro fyra, af de förra medelst ångmacbiners apterande derå, förändrade till skrufskepp. Samma slags förändring gjordes äfven i Frankrike, och endast det nu uppkomna kriget torde hafva hindrat Ryssland att följa exemplet, emedan de för sådant ändamål i England beställda ångmachiner icke fått afhemtas; men efter anställda jemförelseförsök, synnerligast i Frankrike, emellan det nybyggda skruflinieskeppet Napoleon, om 92 kanoner, och ett till krulskepp förändradt linieskepp, befarns det förra ega så betydli företräden, att numera hvarken i England e ler Frankrike några segelskepp förvandlas till skruflinieskepp, enligt hvad praktiske män af yrket uppgifvit. Innan kort komma ock sannolikt dessa båda nationers linieflottor att bestå endast af särskildt till skrufskepp nybyggda långa och smala linieskepp, till en stor del armerade med bombkanoner af ofantligt svåra kalibrar. Att förlänga de gamla linieskeppen och derigenom få deras dräögtighet ökad i förhållande till den ökade tyngden af machineri med pannor och bränsle, lärer funnits medföra en så stor kostnad, att såväl England som Frankrike afstått från dessa försök; och att då införa någon sådan metod hos oss vore väl ett misstag. Oaktadt hvad erfarenheten således gifvit vid handen derom, att byggandet af segellinieskepp, eller kostsamma förbyggnader och reparationer å gamla sådana, icke mera ega rum i England och Frankrike, här hr statsrådet Ullner i den underd. framställning som grundlade den sednaste kungliga propositionen yttrat: Enligt min åsigt skulle det vara enstor misshushållning och ett stort politiskt misstag, att vilja förkasta den materiel, man redan eger, derföre att den, till följd af nya uppfinningar, ieke till alla delar är den allprafullkomligaste, hvilket den, nybyggd nu efter denna gtundens principer, säkerligen nefter få år skall upphöra att vara Denna fras låter såsom allmän sats mycket väl försvara sigs men det är klart att dess användande så, som här skett, i alla händelser utgår från den förutsättning hos hr statsrådet, att Sverge nödvändigt måste upprätthålla en linieflotta, i strid mot den kongl. proposition, som grundade sig på statsrådet grefve von Platens förslag, och i strid med de sakförhållanden och den erfarenhet, som först i denna artikel blifvit åberopade. Och huru skall det kunna betraktas såsom en klokskap, att då frågan gäller en hel flotta af gamla skepp, som skall försättas i tjenstbart stånd, först lägga ned penninger för att få den gamla materielen med gina fel och brister förnyad, och sedån börja att bygga nytt? -Förvandlas icke dessa gamla skepp derigenom endast till förnyade odugliga skepp, och borttages icke likaledes den bästa delen af tillgångarne ifrån den angelägna förstärkningen af det sjöförsvar som, utom sin angelägenhet för Sverges lokala beskaffenhet, hvarom mera uti en följande artikel, just under närvarande konjunktur skulle kunna göra allierade i ett krig långt mera tjenst än några få linieskepp hvilkas biträde desse allierade icke behöfva. Det lärer svårligen kunna undgå att väcka mångens förvåning huru en så betydlig omkastning kunnat inträffa uti de af regeringen framlagda förslag i afseende på sjöförsvaret, om man än antager att hvarje förslag utgår under den varande departementschefens ansvarighet. Saken kan dock någorlunda lätt förklaras. Först och främst är det naturligt nog, att pluraliteten af flottans aktningsvärda befäl hyser en förkärlek för ett system, i hvilket denna kår generation efter generation blifvit uppfostrad och hvars: scibboleth är det ari stokratiska linieskeppet, som erbjuder så många agrementer och lemnar tillfälle för den unge officeraren att på exercisturer emellanåt få besöka främmande länder eller kringsegla jorden uti det angenämaste göllskap af talrika kamrater och med. så stora beqvämligheter -som till sjös kunna erhållas. Man vänjer sig sålunda att med liknöje. eller förakt se ned på skärgårdsvapnena. Kommer nu härtill, att en ung prins, som egnat sig åt sjötjensten, fattar tycke för lifvet ombord på örlogsskeppen, så kan man lätt förklara sig, hvad desta förenade inflytelser kunna inverka, och att man derigenom kan komma så långt, som nära nog synes hafva inträffat, att egandet af linieskepp blifvit hufvudsaken i systemet och beskaffenheten bisak, medan ändock störa summor på sådant sätt undandragas från den ändra grenen af försvaret. Till en betydlig del ligger emedlertid skulden för hvad som inträffat äfven hos Rikets Ständer, och kanske har äfven pressen på den sednaste-tiden icke saknat sin andel deri. För längre tid sedan hafva neml. Ständerna uttalat den åsigten, att linieskepp icke borde byggas, utan landets sjöförsvar grundas hufvudsakligen på en stark skärgårdeflotta (hvilket-dock ingalunda skulle utesluta alla slags fartyg till begagnandei öppna sjön), och länge följdes äfven detta system noggrant. Då likväl konungen sedermera fratnlade ett förslag till ett systematiskt genomförande af denna id, så blef principfrågan icke uppburen med den kraft som hade erfordrats fir att förhindra ett återfall; och det så kallade Carlskronaintresset, eller de inflytelser vi här ofvan antydt, fingo således åter rådrum att göra sig gällande. Följden häraf ser man nu uti planen att förse de gamla Jinieskeppen med ångmachiner samt att bibehilla och utveckla ett system, som under användande af statens bästa krafter försätter den ena sfdelningen af landets försvar i ett tynande skick, emedan dess mål fe ns aka frdenn oc