Aftonbladet – 17 februari 1855, sida 2

de franska agenterna vid de tyska hofven, hvars hufvudsakliga innehåll, med uteslutande af ingressen, vi här meddela: . Paris den 26 Jan. 1855. Min herre! ,.. I trots af vestmakternas uppriktiga och ihärdiga bemödanden, har en moralisk söndring uppstätt mellan Österrike och Preussen, och tyska förbundet finner sig derigenom blottstäldt. Enigheten kan återställas och böfästas endast genom de öfriga förbandsmedlemmarnes fasthet och klokhet. Förbundsdagen har att välja mellan tvä alternativer. Österrike, som biott begär ett defensift bistånd, tror tiden vara inne att bereda sig på att lemna deita. Det äberopar sakernas allmänna ställning, de rysk iruppsammandragningarne vid dess gränser, de pligtelser som härflyta utaf dess besättande af Wallachiet, och åt hvilka en rörelse, sådan som den, hvilken nyligen egt rum i Dobrudscha, kan gifra ögonblicklig verkställighet; det visar slutligea att Rysslands antagande af en underhandlingsgruad ingalunda är en visshet om frel. Preussen deremot förklarar sig hysa full: förtroende till de känslor som lifva Petersburgerkabinetiet, och att det derföre är oayttigt att rusta sig moi iabillade anfall. Jag vill visst icke uppiräöda med aoklagelser mot personers afsigter, men jag kan äl såga att om en motsägelse finnes emellan moraliska försäkringar och materiella fakta, mellan förmodanden och visshetier, det enklaste och klokaste är ait fästa sig vid det som hela verlden kan bedömma på samma sätt. Är det då icke sannt att en ansenlig rysk hår, färdig att gå i fält, är förlagd i Polen samt vid G liziens och Transylvasiens grånser? Är det icze sannt att en tillfällighet kan bringa österrikare och ryssar i handgemäng vid Pruths eller nedre Donszsus stränder? Är det icke sannt att förhållandena melJan kabinetten i Wien och i Petersburg äo af den mest ömtåliga art? Kan man påstå att tron på fredens snara återställande är särdeles allmän? Är det ens säkert att formen för furst Gortschakoffs autagande är sådan, som man i början hade trott? Att framställa dessa frågor är detsamma som att besvara dem och på samma gång att rättfärdiga alla Österrikes fordringar af sina medförbundsstater. Jag vill blott anmärka tvenne af Berlinerkabinettets klagomål: det har icke fätt tillträde till underhandlingarne, och man ger sig min af att för framtiden vilja utestänga det frän det europeiska stormaktsrådet. Hvad den förra punkten angår, så vill jag inskränka mig till att förklara, att om vigtiga hindlingar blifvit afslutna utan Preussens deltagande, sä är det derföre att Preussen sjelf afsöndrat sig från de makter, som icke begärde och även nu icke begära bättre än att blifva ense med Preussen. Msjoriteten utgör lag för alla föreningar, liksom förtr ende är själen i dem. Preussen har icke velat st qvar och gå framåt på den mark, der Frankrike, England och Österrike stälde sig med större beslutsamhet. Detta var dess rättighet — jag medger det; men i samma stund Preussen begagnade denna rät tighet, skiljde det sig från de andra, och deras rättighet var obestridligen att icke mera göra Preu:seo till förtrogen af sina framtida planer och afsizser. Dessa grundsatser äro klara som dagen. Hvad angär det europeiska stormaktsrådet, så var detta, genom 40 ärig häfd, sammansatt af fem ruakter. Fyra af dessa makter hafva emellertid, i e t af den österländska frågans föregående skiften, futtat gemensamt beslut utan Frankrike. Samhälligheten återställdes först efter den händelse som hade gifvit anledning till fördraget af den 13 Juli. Et likartadt förhällande skulle följaktligen utan orimlighet kunna upprepas under närvarande omständigheter. För att deltaga i en debatt fordras ett grundadt anspråk der på, och det enda som Preussen äberopar är dess egenpskap af stormakt. Det är icke vi som nägonsin ämna bestrida Berliner-kabinettet dess rang, men här i verlden gifvas inga rättigheter utan motsvarande skyldigheter, och vanligen underhandlar man om fredsvilkoren endast när man fört krig eller ätminjon? gätt in på möjligheten att verksamt delaga eri. Är detta Preussens ställning? Har det gjort sitt val mellan de krigförande parterna? Är det i förbund med Ryssland eller med oss? Till dess dit tagit sitt parti, äro alla föratsättningar berättigad: och så länge stänger det för sig sjelf tillträdet till rädplägningarne. Är det fördraget af den 13 Juli 1841 som skall ät Preussen öppna detta tillträde? Ett af två: antingen har Europa velat genom detta fördrag gifva Turkiet en verklig garanti, eller har det biott velat bereda Frankrike ett hede:ligt sufalle att återinträda i det europeiska stormaktsrådet. För min del förklarar jag utan tvekan att vi an jaga den förra förutsättningen, och det är isynnerhet säsom undertecknare utaf fördraget af den 13 Jul: 1841, som vi förbundit oss att försvara sultanen. Om Preussen tillerkänner denna handling, hvilken det unlerskrifvit, samma betydelse som vi tillägga den, sä hafva vi skäl för vårt pästående, att denna makt afböjt de förpligtelser som den ålade henne, och ait, om hon fortfar med sitt beklagliga afböjande, hon förlorar rättigheten att deltaga i revisionen af ett fördrag, åt hvilket hon finner för godt, antingea att alls icke gifva någon verkställighe: eller att inskränks let till betydelselösa proportioner. Återstode dä blott att vid underhandlingarnes slut finna ett medel att olifva ense med Berlinerkabinettet om dena enda del 1taf fördraget af den 13 Jali, som hade nägot värde detta kabinetts ögon, d. v. s. rörande ordnandet ai rågan om krigsskepps rättighet att gå igenom Bospocen och Dardanellerna, eller om stängandet af dessa sund; och kejsarens regering skall, i hvad på heont ankommer, gerna skänka sitt bifall till hvarje anordsing som vore egnad, ä ena sidan att gifva Preussen sarantier, enahanda med dem som denna makt ervöll 1841, och å andra sidan att låta denna makt tertaga en plats, som vi aldrig upphört bedja benne tt intaga med de äfventyr och de fördelar som äro lermed förenade. Berlinerkabinettet — jag tror mig hafva visat det — har derföre icgen annan än sig sjelft att skyla ör den ställning det beredt sig och hvilken det 5snu tid stär i dess makt att förändra. Jag tror skledes cke att Tysklands mindre stater skola — säsom man yckes uppmana dem — tillvita oss att hafva velat nedelbart förringa tyska förbundets betydelse, genom tt söka med berådt mod utestänga den ena sf de åda tyska stormakterna från Europas framtida rådlägningar. Jag bemyndigar er, m. h., att uppläsa denna de. esch för... och att göra bruk af densamma vid edra amtal med edra kolleger. Moitag 0. 8. Vv. Drouyn de Lhuys.s Slutligen meddela de i går komna tyska laden äfven en preussisk depesch till preusiska ministern i London af den 21 Januari, vari förklaras att Preussen icke kan inlåta ig på något arrangement, innan det sättes i illfälle att bedömma hurudan situationen verkigen är, derigenom att det erhåller fulistänig del af de förhandlingar som blifvit förda Wien, Ett yttrande i Monitören har bidragit att i. a