Aftonbladet – 17 februari 1855, sida 2

de lifliga gatorna, under funderingar öfver sättet att lättast bringa pressen på säkert ställe. Paris hade på den tiden om morgonen en hell egendomlig prägel: för det första voro de kring. strykande köpmännens sätt att skrika ut sina varor både fiera och bizarrare än i våra dagar; de bildade en hel konsert af dissonanser, i stånd att uppväcka de döda. Den lilla borgarfrun och grisetten väntade utavför porten för att göra sina uppköp för dagen. Klerker i röda rockar begåfvo sig, tuggande på ett litet bröd, till föreläsningarne. Tiggarmunkar gingo från port till port med säcken på ryggen för att bopsamla almosor af alla slag. Supplikanter i svarta kläder, väl putsade peruker och högt upplyftade små trekantiga hattar trippade på de renaste gatstenarne för att komma i tid till deras beskyddares levåer. Grå täckvagnar med väl tillslutna gardiner och körda af en enda betjent smögo långsamt framåt längs husraderna; — förgyllda faetoner, fullproppade med lakejer både bak och fram, och föregångna af löpare med silfverkäppar och präktiga hundar, stänkte ned de förbigående med gatsmuts och läto rutorna skakas. Iden grå täckvagnen satt vanligtvis någon förnäm herre som tillbringat natten i sitt petite maison, och i den förgyllda faetonen någon rik parvenu, som i stor ståt for upp till sin byrå. Emellanåt stannade den brådskande mängden för att draga sig åt sidan och ödmjukt buga sig; dessa vördnadsbetygelser gällde alltid någon förnäm embetsman i lång fotsid rock, hvilken på sin mulåsna långsamt begaf sig till palatset för att hålla session. Men Philip, för hvilken detta skådespel ej erbjöd något nytt, ilade raskt framåt, då han vid inträdet på gatan HDauphine. plötsligen stötte emot en person, hvilken syntes hafva mycket brottom och som ämnade sig åt motsatt håll. Fördjupad i sina tankar trodde han