Aftonbladet – 16 februari 1855, sida 1

min dysterhet, hvilken du ibland förebrår mig, liksom jag ibland klandrar din yrhet. Hvad säger du Philip! Du är då verkligen olycklig, du talar om sorger; du så ädel, så r kt begåfvad, så tapper och så skön, du har då sorger? Ilvem passade annas bättre för lifvets alla njutningar, än Philip de Lussan? Ett sakta buller förmärktes. ej. långt ifrån de begge vännerna. De lyssnade begärligt... et förnyades icke, således endast ånyo en villa, Hörde. du,, frågade Chavigny. Åh nej, det var ingenting, en sten igen förmodligen . . . vi äro nog allena i dessa dystra hvalf... du tyckte då fordom, Chavigny, att jag var lycklig... afundsvärd kan häna? es Ja, Philip? Både-rik och förnäm syntes du ju bestämd för ära och lycka, din mor afgudade dig... du hade ju intet att öpska. Ack, min mor, Chavigny! min morl... hon var min första, min enda glädje, liksom hon var orsaken till mina första sorger; jag tycker mig ännu se hennes himmelska ansigte Juiadt öfver min vagga ... bon log... men ögonen voro fulla med tårar . .. hon smekte mig först, sedan stötte hom mig tillbaka med häftighet ... jag vet icke hvilka sorger undergräfde hennes helsa... hon vissnade småningom. , . slutligen förlorade jag benne... hon var då endast tjugotvå år; ... jag skallevigt begråta henne... men min far... det är rysligt att säga det... men i detta högtidliga ögonblick, då vi bikta oss inför våra egna samveten, vill jag anförtro min hemlighet till min bästa, min sista, min ende vän... Chavigny, jag älskar icke min far... jag har aldrig älskat honom! ... a är det möjligt? ... du så rättvis, så godl! Jag skäms öfver min bekännelse, Chavigny,