Aftonbladet – 13 februari 1855, sida 1

RR E——V Quixotiskt. Marskalk S:t Arnaud dog vid första stegen på den äfventyrliga banan, men man eger 1855 ett års erfarenhet mer än 1854; och på ett år lära fransmän och ergelsmän en hel hop saker. Det är dessutom mycken anledning tro, att om någon uppgörelseej kommer till stånd, skola vi ej behöfvagå öfver sjön för att råka ryssarne. Den närvarande ställningen och de skildringar som ingå från krigsskådeplatsen gifva emellertid anledning till åtskilliga betraktelser. På den tiden då Silistria trotsade ryssarnes ansträngningar sade man till sig sjelf: Se der, huru mycket det är bevändt med Rysslands makt. Då man nu ihågkommer Östersjöfälttåget och då man blickar på Krim, säger man till sig sjelf: Se der, huru mycket det är bevändt med Englands makt! Och härpå bygger man sina slutsatser och man är mycket böjd att, med hela det franska lynnets raskhet, lägga armarne i kors öfver bröstet och sjelfbelåtet säga till sig sjelf: När allt kommer omkring, så äro vi ännu de starkaste i Europa. Jag tycker för min delicke om dessa betraktelser och jeg anser alla dessa exklamationer vara falska. Det tillkommer icke mig att uppskatta Frankrikes styrka. Jeg anser den vara stor, jag anser den vara ofantlig, då Frankrike så vill, men jag tror att Englands kraft är lika väldiz, och de flottor som ligga inneslutna i Cronstadt eller sänkta vid Sebastopol säga det vältaligare än alla ord. Om icke England vore hvad det är, skulle vi väl nu befinna oss få Krim? Och om vi hade haft England mot oss, månne vi då skulle befinna oss annorstädes än i Frankrike? Jag tviflar derpå.. Hvad den så olika uppskattade ryska makten angår, denna makt som i någras inbillning skattas såsom den fasta bronsen, i andras såsom ett bräckligt lerkärl, så skall man aldrig ha tagit i betraktande Rysslands område, dess temperatur, dess religiösa och nationella fanatism, och på köpet dess barbari, för att kunna förneka den omfattning och kraft som denna makt eger. Man har sett yttringar deraf och man skall få se ännu flers. De exklamationsmakare, om hvilka jag talar, likna menniskor, hvilka, på grund deraf att ett moln tillfälligtvis dolde solen, skulle draga den slutsats att denna så berömda himlakropp ändå i sjelfva verket blott vore en liten obetydlig stjerna. Denna solarjemförelse bereder mig en lyckdig öfvergångspunkt, ty den tillåter mig att helt naturligt komma till Revue des Deux Mondes och uti Revue des Deux Mondes (de jordiska. nemligen) till den artikel-som denna Revue meddelat i sitt sista nummer angående himlakropparna, och hvilken artikel är af hr Babinet, en medlem af franska institutet. Den litterära tidskrift, om hvilken jag talar, är i allmänhet icke särdeles roande. Den är nästan älltid djupsinnig och lärd. Det är icke vanligt att der träffå något prof af denna alltmer sällsynta konst, genom hvilken skriftställaren kastar ytans lätta bebag öfver djupens djup; men uti sitt sista nummer har tidskriften frigjort sig från detta i de flesta läsares ögon ganska stora fel, och detta tack vare isynnerhet br Bäbinet, som gjort sig mödan att föra oss omkring till alla solar, alla månar, alla. planeter, att till om med låta oss se alla kometer som vi kunna se eller som vi kunna föreställa. oss finnas till uti den oändliga rymden. Till förevändning för denna lilla resetur har hr Babinet begagnat tvenne engelska arbeten, det ena kalladt: Of the plurality of Worlds. An essay; det andra: More Worlds than one, det första utan angifvet författarenamn, men, enligt hvad man har sig bekant, af hr Wåewell;y det andra af sir David Brewster, det förra utgifvet 1853, det sednare 1854. Uti det förstnämnda arbetet drifves den satsen, att endast vår jord är bebodd; uti det andra påstås, såsom redan titeln angifver, att det gifves ännu många fler himlakroppar som hafva bebyggare. Hr Babinet ställer sig midt emellan de båda TI motståndarne med försoningsidger, som göra största heder åt hans kärakter såsom vetenskapsman, hvilken emellertid ålade honom att, om det Tvar möjligt, framställa ännu etttredje system: Till en början samlar han ihop alla planeterna och narar troligen hr Whewell sjelf att skratta, då han visar Konom att bland alla dessa klot I förefaller vårt eget såsom en kikärt i en korg med -oranger, och han säger till honom med en mycket allvarsam ton: uppriktigt sagdt, min bästa hr Whewell, hvarföre tror ni Tatt den der, och den der, eller den der icke Iskall vara bebodd? Sedan -vänder han sig till Thr Brewster och tillägger: med bästa vilja i I verlden, hr Brewster, kan jag icke gå in på ler mening i livad som angår solar och månar. Nej, dessa stjernor äro icke bebodda, 1 de kunna icke vara : det. Så astronomer vi Jjän äro, skulle vi väl; min bästa kollega, kunna lefva på solen, på en stjerna som, för NAN EV UREA