Aftonbladet – 12 februari 1855, sida 2

Sedan det numera bekräftats, att lord Palmerston. står i spetsen för det nya engelska kabinettet, torde det icke sakna intresse för våra läsare att taga kännedom af följande utdrag ur en artikel, som lästes i den engelska tidningen Morning Post samma dag då det i London först blef bekant, att lord John Russell hade begärt sitt afsked, och den Aberdeenska ministerens fall med temlig säkerhet kunde emotses. Man torde påminna sig, att nämnde tidning ansetts mottaga ingifvelser af lord Palmerston, hvilken omständighet i närvarande stund gifver en större betydelse åt artikelns innehåll. Må England nu — säger Morning Post — taga sin ställning i allvarligt öfvervägande. Tiden är inne, och ej en enda dag får förloras. Kontinentens angelägenheter skynda mot en kris, i hvilken England måste intaga antingen främsta eller sista rummet. Hur vi ock må drömma, tveka, hoppas eller uppskjuta, skola våra allierade bandla efter en helt annan grundsats. De skola vara snabba, raska, ögonblickliga i de beslut de fatta och de steg de fullfölja. England får ej vara en svans ät Frankrike eller Österrike. Det mäste verka i samma anda, deltaga i samma beslut, medverka i samma företag med samma värma och samma kraft. Krisen är en följd af de närvarande europeiska förhållandena. Några hafva redan för lång tid sedan förutsett dem, och de äro nu på god väg att inses af alla. Lyckliga de, som äro visa i det rätta ögonblicket. Vära misstag beträffande Rysslands politik, makt och rustningar må nu hafvå varit huru beskaffade som helst, sakförhällandena gifva oss dagligen och stundligen lärdomar, som kosta oss omätliga uppoffringar. Vi måste nu på en gång reparera hvad vi försummat, i annat fall blir uppoffringen ojemförligt kännbarare. Vi hade förut vaggat oss i den inbillningen, att de ryska armåerna voro endast en hord odisciplinerade barbarer, och att de skulle fly som skrämda foglar vid äsynen af de förbundnas väl organiserade trupper; vi hade inbillat oss att de ryska fästningarne voro endast korthus, som ett par salfvor af våra sextioåt:apundingar skulle krossa, och att vi både 8 m infallande och som belägrande skulle visa verlden den militäriska vetenskapens triumf öfven den råa styrkan hos czarens viljelösa redskap. Men vi hafva fätt oss en förödmjukande lexa. Vi hafva visserhgen segrat i tre stora slagtningar, men vi hafva i ännu högre grad blifvit besegrade af fiender af ett helt annat slag. Och nu uppvakna vi för att finna utomlands vär armå försvagad framför Sebastopol, de sista fredsförhoppningarne bortdöende, en betydande militärmakt vacklande mellan två opinioner, men synbart lutande mot fienden, nya stridsfrön uppspirande, nya och friska krafter erbjudande sin anslutning till de krigförande och hvarje stat i Europa ställande sin arme på krigsfot. Inom landet se vi en upplöst minister, ett obeslutsamt parJäment, en overksam flotta, en oduglig krigsförvaltning och en förbittrad allmänhet, afvaktande med knuten hand och vidöppen mun den närmaste tilldragelse som kommer att gifva nägot nytt utslag i saken. Är detta sannt eller är det icke? Kan nägon menniska med sundt förnuft neka till det förra? Hafva vi sett någonting dylikt sedan revolutionskrigets utbrott? Vi haiva det ej. Vi hade då visserligen en fruktansvärd kamp framför oss; men vi hade en fastare och mera beslutsam regering. Vi hade inga miniggevär, inga Lancasterkanoner, ingen Peto och inga navvies (jernvägsarbetare). Men vi hade Wellington, Pitt och Canning. Vi hade inga skrufskepp, men vi hade Nelson och Collingword. Vi bade mindre prat, men mera handling; mindre skryt, men mera framgång. Vi hade det, hvarförutan allt annat är en fars — vi hade män, män i kabinettet, män i lägret, män på hafvet. De kände sin sak och de gjorde också hvad de skulle göra. Deras land hyste förtroende till dem och de rättfärdigade detta