Aftonbladet – 9 februari 1855, sida 2

regeringar förpligtat sig att hälla fördraget af d. 10 April öppet att biträdas af-de stater, som kunde vara beredda att ansluta sig till deras bemödanden. Af det sätt, hvarpä Turinerkabinettet upptog detta fördrag, kande man redan sluta att detsamma icke skulle vara det sista att biträda detsamma. Det anstod icke heller det höga savoyiska huset att innesluta sig i en onyttig neutralitet, sedan det blifvit uppfordradt att verksamt deltaga i striden rörande en fråga, som sä nära rör alla Europas stater. 15,000 man kärntrupper ur sardinska hären skola säledes begifva sig till krigsteatera för att dela mödorna och hedern af en ärofull strid. Dettå piemontesiska regeringens beslut är ett ädelt exempel för alla dem, som i pro portion efter sina stridskrafter vilja medverka till fredens återställande på fasta och varaktiga grundvalar. Enligt Monitören hade prins Jeröme och prins Napoleon den 28 Jan. om aftonen ankommit till Palais Royal. Såväl vid prins Napoleons ankomst som under hela resan till Paris hade alla officiella emottagningshögtid ligheter uteblifvit. Hr v. Wedell hade den 29 Jan. ankommit till Paris. Hertigen af Cambridge hade den 28 en tre tissmars konferens med kejsaren och öfvervar om aftonen en konsert i Tuilerierna, vid hvilken nära 2000 personer voro församlade. Constitutionnel berättar, att engelsmännen låtit föra de på Sitka tagna fångarne tillbaka på detta fartyg, emedan fregatten President var öfverfylld och ryssarne mycket osnygga. Sitka var emellertid ännu icke prisdömdt och ryssarne funno i San Fransisco en advokat, som hos auktoriteterna anförde besvär och yrkade tillämpning af habeag-corpus-akten. Amerikanarne voro också genast redo att spela engelsmännen ett spratt, och redan var det så långt kommet att polistjenstemännen skulle gå ombord på Sitka för att försätta de ryska krigsfångarne i frihet, då engelsmännen hastigt afseglade med de: ryska fartyget. Det afgick till England. Monitören berättar att flera kabylhöfdingar, hvilka hade erfarit att man emottog gåfvör att afsändas till armen i Orienten, hafva insändt 5400 francs för att bispringa sina bröder vid krigshären. ENGLAND. Underhuset fortsatte, såsom bekant är, d. 29 sin debatt om det Roebuckska förslaget. Hr Stafford, en tory, bekräftade, på grund af egna iakttagelser på ort och ställe, berättelserna om de lidanden som hären utanför Sebastopol är underkastad. Amiralitetssekreteraren Osborne tog derpå ordet till ministerenz försvar. Han påstod att sakernas bedröfliga ställning endast var en följd af det system som man följt i afseende på sammansättningen af armåens cadres, äfvensom afde öf-verdrifna pris hvarmed ofäcersfullmakter måst: betalas. En partiel reform är omöjlig. Hela systemet måste kastas öfver bord, detta är en oafvislig nödvändighet. Skattkammarkansleren hr Gladstone förebrådde lord John Russell politisk dubbelhet öch försvarade det sätt hvarpå krigsministersembetet förvaltats utaf hertigen af Newcastle. Krigssekreteraren br Stdney Herbert försäkrade ånyo, att truppantalet utanför Sebastopol icke var i så betydlig grad förminskadt som man påstått. Hr Disraeli förebrådde ministrarne det sätt hvarpå de fört kriget, men vände sig med sitt tadel hufvudsakligen mot lord John Russell, hvilgen han beskyllde för intriger och ett föga loyalt handlingssätt. Sir Edward Lytton Bulwer bekämpade likaledes regeringen. Lord John Russell tilibakavisade med eftertryck bi Disraelis anfall. Lord Palmerston besvärade sig öfver att man hade satt alla ministrarne på de anklagades bänk, i alla händelser ansåg han de mot hertigen af Newcastle framkastade beskyllningarne vara ogrundade. Derefter bifölls Roebucks förslag med 305 röster mot 148, ett resultat, som af huset helsades med bifallsrop. I öfverhuset föreslog lord Grey, i betraktande af det sorgliga tillståndet inom britiska häret på Krim, att alla krigsministerens departementer skulle förenas i en hand, emedan blott på detta sätt en snabb och kraftfull ledning af kriget kunde betryggas. Hertigen af Newcastle bekämpade förslaget, hvilket, efter hvad han sökte visa, icke kunde hafva den framgång som man lofvade sig af detsamma. Efter det äfven lorderna Ellenborough och Hardinge bekämpat förslaget, lät lord Grey förmå sig att återtaga detsamma. Redan innan den Roebuckska motionens öde blifvit afgjordt i underhuset, och innan således ministeren ännu afträdt, syntes alla ha varit ense derom att lord Palmerston borde blifva själen i den nya styrelsen, hvadan det synes som om de många försök till ministerkombinationer hvilka telegrafen förmält egt rum innan den Palmerstonska ministeren kom till stånd, synas endast ha varit omvägar för att slutligen komma till ett redan på förhand bestämdt mål. Sålunda yttrar Times, sedan bladet visat att såväl Aberdeen som Russell gjort sig omöjliga såsom. deltagare uti ett rekonstitueradt kabinett: En hvar vet att det uti det Roebuckska förslaget liggande tadlet ingalunda är riktadt mot inrikesministern (Palmerston) eller mot dem af hans kolleger, hvilkas medverkan är honont mest af nöden; och i händelse: förslaget skulle gå igenom; vore det vansinnigt att från statens tjenst utesluta de män, som iro.de enda på hvilka landet kan blieka i en kris sådan som den närvarande: . Men ehuru vi i början önskade att se lord Palmerston utnämnd till krigs minister, så vilja vi dock dermed för ingen delsäga, att han är lämpligaste mannen:för denna post. Trots ifligheten i hans väsen, befinner sig dock lord: Palnerston i sitt 7l:sta år, d. v. s., han är något äldre in lord Aberdeen. Han vär verksam, men icke meodisk, och vid krigsförvaltningen ifrågakomma för 1ärvarande en oändlighet af detaljer, med hvilka han cke är förtrogen. Vi betvifla ganska starkt att det kule lyckas lord Palmerston attreorganisera militär. lepartementerna här hemma och att rädda hären på Ne rim man vi ära Afnartvosda att han cÅLAM nen