Aftonbladet – 9 februari 1855, sida 2

förekom honom så skön, så förträfflig och i allt fullkomlig som hans käre Philip. Omständigheterna afbröto sedermera denna barndomsvänskap. Pbilip for till Paris för att sluta sina studier och Chavigny stannade på landet. Flera år förgingo utan att de begge barnen, numera män, återsågo hvarandra. Vi måste erkänna att Philip, midtibland Pariserlifvets skakningar, nästan helt och hållet glömt sin lekkamrat, då en vacker dag en liten abbå föll ned hos honom som en bomb, och innan Philip hunnit tänka var den lilla presten redan i hans armar, under både skratt och gråt. Det var Chavigny, som stött sig med sin onkel och rymt till Paris. Hans första göra var naturligtvis att skynda till Philip för att återknyta den fordna barndomsvänskapen. Philips vanliga återhållsamhet motstod ej länge denna okonstlade själs vänskapsbevis; Chavigny var lika lättsinnig, lika oförsigtig nu som då han var tolf är, men hans beundran för Philip hade snarare stegrats än förminskats. Phiip, som alltid varit ensam och beröfvad de ljufva band, hvilka: familjelifvet alstrar, öfverlemnade sig också snart helt och hållet åt denna broderliga vänskap, som lofvade honom så mycken ljufhet. Deras olikhet i karakteren blef, i stället för ett hinder, ett nytt föreningsbani dem emellan. Ehuru Chavignys fel egentligen voro sådana, hvilka Philip borde bedöma hårdast, behandlade han den lille abbn som en svag far ett bortskämdt barn; han möraliserade honom jemt, men öfversåg ändå alltid med hans dårskaper; och hvilka fel utplånas ej af ett ädelt hjerta och en obegränsad tillgifvenhet? Vid abbens åsyn gjorde de begge uppasserskorna på cafet sina vackraste nigningar och smålogo fond åt en gammal bekant.